THE BLACK RIDERS AND OTHER LINES 
Stephen Crane

Published May 11, 1895

"In the desert 
I saw a creature, naked, bestial, 
who, squatting upon the ground, 
Held his heart in his hands, 
And ate of it. 
I said, "Is it good, friend?" 
"It is bitter bitter," he answered; 
"But I like it 
Because it is bitter, 
And because it is my heart.""

Luke såg på sin bror som om han vore ett övermoget päron. Därefter suckade han tungt och lutade sig tillbaka i stolen han satt på. Hans blick gled över väggen framför honom. Den var täckt med kranium i alla dess storlekar. Under varje kranium satt en guldplatta som talade om vem skallen hade tillhört. Detta hade Luke personligen fixat för att inte glömma bort ett enda av sina många offer. Med andra ord var den här väggen lite av en trofévägg för honom. Den innehöll det han värdesatte högst på hela människokroppen. Dessutom påminde den honom hela tiden om den framgång han hade nått inom kannibalismen. Till skillnad från Javier då som vidrigt nog hade fått för sig att det var okej att förälska sig i en vanlig människa. Det var bland annat orsaken till varför Luke nu knappt ville se på honom.
”Du känner inte henne”, protesterade Javier och ställde sig för troféväggen. Luke himlade med ögonen och snurrade runt med stolen så att han satt med ryggen till sin bror.
”Och lika glad är jag för det”, svarade han honom oengagerat. Det svarta håret stack honom i ögonen så att han gång på gång fick blåsa bort det ur ansiktet. Trots det höll det sig inte undan länge innan han fick blåsa bort det igen.
”Lyssnar du ens på vad jag säger”, frågade Javier grinigt och ställde sig en andra gång framför sin bror. Den här gången tog Luke sig friheten att faktiskt möta sin brors blick. Även om han kände sig helt ointresserad av samtalet som fördes mellan dem.
”Bl.a. Bl.a mat. Bl.a Bl.a tjej. Bl.a Bl.a jag känner henne inte. Jo jag har nog lyssnat”, svarade han spydigt samtidigt som något glimmade till i de kattlika, gula ögonen. Som en tjurig barnunge lade Javier armarna i kors över bröstet. Han såg stint på sin bror samtidigt som han skakade långsamt på huvudet.
”Du är för tjockskallig för att förstå”, sade han sedan trött. ”Allt som får plats i ditt huvud är ord om hur bra du är, din ”magnifika” trofévägg, vem du ska döda härnäst och så vidare. Du har aldrig ägnat en tanke på någon annan än dig själv, eller hur?” Luke viftade bort hans ord med handen.
”Javier… du får mig att må illa. Allt ditt tjat om att du har funnit den rätta och att du vill lämna ditt gamla liv bakom dig, det är bara bullshit. Du är väl medveten om att det inte fungerar så. Jag har inte ägnat en tanke på allt skit som flyger runt i ditt lilla huvud just nu och se på mig!” Han slog ut med händerna. ”Jag kunde aldrig ha mått bättre”, avslutade han. Långsamt reste han sig upp från stolen och tornade upp sig över sin bror. Luke var mer än huvudet längre än Javier och desto kraftigare byggd. Det enda hans kropp verkade bestå av var muskler. På grund av detta tvingades Javier att ta ett steg bakåt. Hela tiden mötte han dock sin brors blick.
”Hon är inte den rätta för dig Javier lille. Hon är mat.” Det sista ordet betonade han extra mycket för att försäkra sig om att det gick in i hans huvud. Därefter lämnade han Javier ensam kvar i vardagsrummet medan han själv försvann ned till källaren. Det var en ilsken och frustrerad Javier som betraktade sin brors ryggtavla. Hela tiden flög samma tanke genom hans huvud. Om det vore han som vore den äldre och större brodern så hade han sluppit ta all skit som Luke ständigt hällde över honom. Då hade det varit precis tvärtom och Luke hade inte haft någonting att säga till om gällande honom och Tracy. Nu var det dock inte så och han var tvungen att vakta sin tunga. Han hade varit med när Luke hade tagit livet av deras syster Kayla på grund av ren uppstudsighet. Med detta i åtanke lämnade han vardagsrummet enbart för att undkomma alla kranium som verkade blänga på honom.

Det var med stoltheten i behåll som Luke gick ned till den fuktiga källaren. Javiers ord hade inte så mycket som rört honom i ryggen och mer än så fanns det inte att säga om det. Han hade hört samma skitsnack minst tio gånger tidigare och hade vid det här laget lärt sig att hantera det. Om han lyssnade förstås. Vad hans bror hade att säga hade för länge sedan slutat att spela någon roll. Sedan han hade träffat den där tjejen hade han blivit fullkomligt oregerlig och enbart gått Luke på nerverna. För Javier verkade kannibalismen inte längre spela någon roll. Han var visserligen fortfarande tvungen att äta andra människor då hans mage inte tålde någon annan föda, men det var inte mer än så. Själva jagandet och dödandet fick Luke stå för. Just den delen brydde han sig inte så mycket om. Att döda andra var egentligen det bästa med att vara just kannibal. Men att Javier inte längre ville delta retade gallfebern på Luke. I och med det lät han sitt dåliga humör gå ut över brodern gång på gång. Det var med tunga steg om Luke tog sig ned för stentrappan till källaren. Han slog upp den medtagna dörren med en smäll innan han klampade in i sitt favoritrum. Taket såväl som golvet och väggarna var gjorda av stora stenblock. På vissa av dem växte det mossa och på sina håll läckte strukturen vatten. Detta var dock saker som Luke inte lade märke till längre. Istället styrde han sina fötter bort mot bordet som stod i mitten av rummet. Det var inte mycket till bord längre då det för flera år sedan hade övergått till att vara material gjort av blod. Under flera års tid hade Luke använt samma bord för att avrätta sina offer. Det hade aldrig fallit honom in att skaffa sig ett nytt även om det gamla var så gott som färdigt för tippen.
”Man ska inte göra sig av med saker som ger en tur”, mumlade han för sig själv medan han långsamt började spänna upp liket som låg där. Han hade påbörjat avrättningen av den unga flickan för flera timmar sedan men mitt i allt hade Javier kommit och stört honom. På grund av det hade flickans död blivit utdragen och plågsam.
”Jag tycker nästan synd om dig”, muttrade Luke till liket medan han drog ur den stora kniven ur hennes hals. När han gjorde det började blodet genast att spruta. Han hade lyckats placera kniven genom pulsådern och när han tog bort den fanns det inget som hindrade blodet från att flöda igen. Det flödande blodet tog han dock ingen notis om. Istället placerade han återigen kniven mot hennes hals innan han med ett stort tryck mot den skiljde huvudet från kroppen. Försiktigt lade han kniven ifrån sig och lyfte det bleka huvudet i håret. Han vände och vred på det i ett studerande syfte.
”Du kunde ha varit söt om du inte såg så rädd ut”, sade han och skrattade sedan muntert. Lite gladare i hågen bar han bort huvudet till ett mindre bord där han sedan slog in det i plastfolie. Därefter gick han tillbaka kroppen från vilken det rann en strid ström av blod. För en längre stund stod han bara och betraktade den. Han visste vad det var meningen att han skulle göra nu men en annan tanke virvlade runt inuti hans huvud. En tanke som höll på att föröka sig till en hel idé. En idé som han visste skulle bli bättre än något annat han hade kläckt tidigare. När han väl var klar över vad han skulle göra tog han det första steget fram till kroppen igen. Han lyfte upp den i sin famn innan han bar bort den till badkaret för avblodning.

Några dagar senare satt Luke ensam i köket. Javier hade försvunnit för några timmar och det såg inte ut som att han skulle komma tillbaka på ett tag heller. Inte för att Luke hade räknat med annat, det var nämligen han som hade sett till att Javier var ur vägen medan han började förverkliga sin idé. Medan han hade planerat dådet hade han inte kunnat sluta le. Han var stolt över idén men inte förvånad. Han var van vid riktigt klipska idéer från sin egen sida då han helt enkelt var lite smartare än alla andra. Dessutom var han bättre än dem också. Det var trots allt han som hade en hel trofévägg med kranium och ingen annan. Utseendet var bara ett plus i kanten. Det hade inte varit till lika stor nytta som hans andra egenskaper men ibland hade det kommit till användning i alla fall. Till skillnad från Javier som varken hade det ena eller det andra. Luke bokstavligt talat skämdes över sin bror. Han var inte riktigt den kannibal han kunde ha varit. Han var ingen Luke. I vilket fall som helst hade han inte tid till att sitta och beundra sig själv. Han hade lite saker som behövde bli gjorda…

Försiktigt lade han ned Tracy på det nedblodade bordet. Mörkret i den fuktiga källaren var kompakt men tack vare hans utvecklade syn så var det inget som störde honom. Han visste vart bordet stod och vart allt han behövde fanns. Det räckte. Lätt irriterat krånglade han av den medvetslösa personen dens jacka. Den var i vägen. Därefter vred han upp hennes arm och fumlade efter repet som var fastbundet vid bordsbenet. Fingrarna lekte med repet och det satt snart hårt åt handleden. Han gjorde detsamma med den andra armen. Likadant med benen. Han böjde ned dem för att kunna fästa repet kring vristerna. Även om hon hade velat så hade hon inte kunnat ta sig därifrån. För en stund studerade han hennes ansikte mer ingående. Ögonlocken var lätt slutna över ögonen och en liten rynka vilade mellan brynen. Oron och det något tankfulla uttrycket prydde hennes ansikte likt en ring pryder ett finger. Mungiporna låg neutralt åt sidorna och drog ut lite på de tunna läpparna. Det rödbruna hårsvallet bildade ett hav kring hennes huvud. Bröstkorgen hävde sig upp och ned i en jämn takt under den tunna tröja hon bar. Luke kunde urskilja det hans bror hade sett hos henne. Skönheten och odjuret. Han påmindes snart om varför han gjorde det här och hatet sköljde över honom. Det var på grund av henne mycket hade gått fel. Nåväl, han skulle rätta till allt igen. I en av lådorna som stod intill bordet tog han upp den välanvända kniven. Sakta drog han fingret längs eggen. Huden öppnade sig fint och blodet började sakta rinna. Ett svagt stön tog hans uppmärksamhet från kniven. Hon hade vaknat
”Höh?” Han sade inget utan tog upp ett stearinljus ur lådan. Med hjälp av en tändare fick han veken att fatta eld. En kort stund lät han det brinna och höll det bara i handen. När han såg att elden hade smält en del av stearinet lät han det droppa ned på bordet samtidigt som han lät tändaren smälta ljusets botten. Därefter fäste han det i bordet så det stod stadigt. Tracy vred på sitt huvud.

”Se det som en gräns. Om du rör dig för mycket kommer ljuset att falla och fatta eld på ditt hår. Tyvärr kommer jag inte att hjälpa dig ifall det skulle hända”, sade han och lade också kniven på bordet. Ett själv belåtet leende spred sig på hans läppar när han såg skräcken återspeglas i hennes ögon. Hon lät blicken flacka mellan kniven och det växande grinet i hans ansikte. Tänderna blottades och hon fäste blicken på dem.
”Du måste vara Luke…”, viskade hon tyst.
”Måste och måste… men det är jag”, svarade han.
”Javier…”
”Det är på grund av honom som du är här”, röt han och tappade fattningen helt. Ögonen brann och han hade hårt slagit näven i bordet. Ljuset hade riskabelt gungat till. Än en gång koncentrerade Tracy sig på att hålla koll på det. Samtidigt fiskade Luke upp en mobil ur en av fickorna och gungade den mellan tummen och pekfingret framför hennes ansikte.
”Vad tror du han säger när han får veta”, frågade han och det illmariga leendet kom tillbaka. Tracy tittade bort med tårar i ögonen. Därmed lade han ned mobilen och tog kniven. Han drog upp ärmen på hennes tröja och vilade knivseggen mot hennes bleka handled. Först lät han den bara ligga där innan han snabbt drog den bakåt. Hon gav ifrån sig ett skrik av ren förvåning och smärta. En tjock blodsdroppe pressade sig fram från det öppna såret. Sakta blev de allt fler som rann och snart var handleden strimmig av både sår och blod. Tårarna rann fritt längs kinderna medan hon förskräckt såg på sin handled. Luke drog ned ärmen igen. På några sekunder missfärgade blodet den ljusblå tröjan. Ljudlöst drog han sig ut ur det svaga skenet som ljuset spred. I andra änden av rummet drog han fram en stol som han sedan slog sig ned på bredvid henne. Han lade upp sina fötter på hennes ben och lutade sig bakåt så stolen ställde sig på två av benen. Mobilskärmen lös upp hans ansikte en kort stund innan han förde den till sitt öra.
”Vad vill du?” Javier lät märkbart irriterad och verkade inte glad över att höra från sin bror.
”Åh, jag ville bara höra hur lillen klarar sig ute i den vuxna världen. Alldeles själv, utan sin älskade bror som hela tiden ser efter dig”, sarkasmen kunde ha dränkt Lukes röst om det hade varit möjligt.
”Kom till huvudsaken.”
”Jag har din flickvän”, sade han kort. Javier blev tillfälligt stum och kunde inte svara på några sekunder.
”Va?”
”Jag har din flickvän. Vad heter hon? Diana? Albertina? Samantha?” Luke visste mycket väl vad hon egentligen hette men att få driva Javier närmre vansinnet roade honom.
”Tracy.”
”Precis! Jag skulle precis gissa på det om du inte hade avbrutit mig.”
”Jag tror dig inte”, sade Javier och lät än en gång sur.
”Som du vill, ett ögonblick”. Luke reste sig upp och gick fram till Tracys huvud. Hon följde honom vaksamt med blicken, rädd för vad han skulle göra härnäst. Allt han gjorde var att sträcka fram mobilen mot henne och le på ett sätt som skulle se uppmuntrande ut.
”Seså raring, pojkvännen vill prata med dig”, sade han på ett nästan barnsligt sätt. Hon förblev dock tyst. En ensam tår rann och hon vände bort ansiktet. Genast ilsknade Luke till och tog hennes haka i ett hårt grepp och vred tillbaka ansiktet. Mobilen lade han ned på bordet och istället tog han upp kniven igen.
”Det finns fler sätt att få någon att prata på”, väste han mellan hårt sammanpressade tänder. Den här gången vilade han knivseggen mot halsen, precis ovan pulsådern. Fullkomligt skräckslaget mötte hon hans blick och han slappnade av igen. Kniven bytte han ut mot mobilen och ett leende av ren ondska prydde hans läppar. Hon fick fukta sina läppar flera gånger innan hon ens kunde få fram ett pip.
”Javier…?”
”Tracy?” Javier hade fått sig en smärre chock av att få höra Tracys röst så nära sin bror. Luke tog åt sig mobilen igen och såg om ens stolt ut.
”Tror du mig nu”, frågade han och studerade sina naglar i en nonchalant gest.
”Släpp henne”, hörde han sin bror morra i örat. Han skrattade.
”Så du bryr dig?” Helt plötsligt blev det tyst en längre stund. Hade han dött? Luke kunde bara hoppas.
”Ja”, svarade Javier till slut.
”Så synd, hon ska nämligen bli lunch. Tråkigt att du missar det.”
”Luke, jag svär på att…” Javier avbröts av ett hjärtskärande skrik och något som lät som ben som krossades.
”Det där var kniven som jag placerade i din flickväns bröstkorg”, väste Luke triumferande. Snart hördes ytterligare ett skrik och ljudet av ben som krossades.
”Du gör det verkligen”, andades Javier skräckslaget.
”Klart jag gör det! Jag sade ju att jag skulle”, skrattade Luke i hans öra. Därefter lade han på luren och avslutade det han hade påbörjat. Bara minuten senare låg Tracy död framför hans glatt leende läppar.

Så fort han hade hört att Luke slagit luren i örat på honom hade Javier kastat sin telefon hårt i marken. Illamåendet sköljde över honom i jättelika vågor. Han hade svårt att ta in att Luke faktiskt hade gjort det han hade gjort. Hade han inte hört Tracys röst genom telefonen hade han förnekat att det var hon som Luke hade kidnappat. Det fanns inte rum i hans huvud att det kunde vara verklighet. Ilskan blandades ut med ren sorg vilket gjorde det svårt för honom att hålla sig upprätt. Han lutade sig tungt mot den lyktstolpe som stod närmast. Det tog en lång stund innan han insåg vad han var tvungen att göra. På vingliga ben började han röra sig mot det hus han delade med sin bror. Allt eftersom han blev stadigare på foten så började han röra sig fortare. Till slut sprang han så fort att varje andetag brann i hans lungor. Trots det kändes det som att han skulle springa till Kina. Huset verkade ligga flera mil bort från honom än han först hade trott. Dock började han redan efter fem minuter skymta taket på det. Ytterligare en minut senare stod han och flåsade på garageuppfarten. När han närmare sig ytterdörren slås han av känslan av att något är riktigt fel. Då han sedan sätter sin fot på det första trappsteget inser han varför. På en krok ovanför dörren hänger Tracys huvud och hennes ögon ser skräckslaget på honom. Det dröjer inte många sekunder innan Javier tvingas luta sig över trappräcket för att kasta upp det lilla som fanns i hans magsäck. Därefter famlar han efter dörrhandtaget medan han skyler ögonen med handen. Bilden av hennes huvud på den där kroken skulle förbli inristad i hans huvud till den dag han dog. I och med att han hade täckt ögonen när han klev in såg han inte riktigt tröskeln och snavade över den. Han föll raklång in i hallen och var nära på att slå huvudet i Lukes fötter.
”Uppskattade du inte presenten som jag hade lämnat åt dig”, frågade han samtidigt som han sparkade till sin bror i huvudet med foten. Ilsket morrande kom Javier snabbt på fötter igen. Efter en lång tids illamående låg hans hår slickat längs ansiktet. Detta tillsammans med de brinnande, gula ögonen fick honom att se nästintill galen ut.
”Jag kan inte se vad hon någonsin gjorde mot dig”, andades han tungt. Som svar fick han bara ett högljutt skratt. Luke vände honom ryggen och lämnade honom tungt flåsande i hallen. Den lilla gesten var droppen som fick bägaren att rinna över. Fullkomligt blind av raseri kastade sig Javier över Luke. Det fanns en viss storleksskillnad mellan de båda bröderna men det existerade inte i den stunden. Timmen senare var ingen av dem vid liv längre.

 
Azog - Thunderpede
 
Corsair - Moldruffle
 
Sam - Shivertooth
 
Beorn - Hotburple
 
Thrain - Catastrophic Quaken
 
Anakin - Slithersong
 
Dunedain - Woolly Howl
  Legolas - Stormcutter
  Boromir - Changwing
 
Typhoon - Night Terror
  Isildur - Timberjack
  Aragorn - Screaming Death
 
Bifur - Armorwing
 
Smeagol - Sweet Death
 
Ori - Speed Stinger
 
Dori - Deadly Nadder
 
Smaug - Smothering Smokebreath
  Pallando - Grapple Grounder
 
Thorn - Hideous Zippleback
 
Ancalagon - Gronckle
  Peregrin - Snafflefang
  Arathorn - Death Song
  Findulas - Groncicle
 
Ancalagon - Razorwhip
 
Alastar - Razorwhip
 
Falastur - Rumblehorn
 
Kili - Scuttleclaw
  
Haldir - Scuttleclaw