Fullmånens silversken letade sig som silkestrådar in genom fönstret och lös upp en ruta på den svarta likkistan. I vilken Vladimir sov tillsammans med mig. Utan att vara medveten om det rynkade jag på ögonbrynen innan jag långsamt vandrade in i en dröm som skulle sätta djupa spår i mig. Det svarta mörker som mitt medvetande befann sig i byttes ut mot ett torg från 14 ~ 1500-talet. Enkla hus med halmtak stod uppradade bredvid varandra. Torget bestod av en öppen yta vilken var täckt med gul sand. Mitt i allt stod en fontän i sten. En stor folksamling hade samlats bakom fontänen och upprörda röster hördes. Då och då var det en kvinna som skrek till och barnen som fanns med grät. Särskilt tydligt lade jag märke till en liten pojke. Hans ansikte var vänt inåt mot en flickas mage. Flickan såg ut att vara i min ålder och hennes mörka hår föll mjukt över axlarna. Det var tydligt att hon skyddade den yngre pojken från det som skedde framför folkmassans ögon. Långsamt tog jag form så att jag kunde börja röra mig framåt. Nyfikenheten brann intensivt inom mig. Jag behövde inte armbåga mig fram utan folket som stod där väjde snällt undan för mig så att jag kunde komma närmre scenariot. Dock var det som om de inte kunde se mig. Som om jag vore något spöke, men ändå banade de en väg åt mig. Jag tänkte egentligen inte så mycket på det. Jag kunde inte tänka, inte heller prata och mina ben rörde sig av ren automatik. Även om jag inte hade velat gå fram hade jag blivit så illa tvungen. Det jag sedan fick se utspelas för mina ögon gjorde mig väldigt illa till mods. Illamåendet sköljde över mig i meterhöga vågor. Nästan så att benen vek sig under mig. Framför misshandlades en man svårt utan att ge det minsta ljud från sig. Han var så gott som naken bortsett från skynket som hängde kring hans höfter. Blodet rann från alla tänkbara ställen på hans kropp och trots den intensiva smärta han måste ha känt så var han fortfarande vid liv. Männen som misshandlade honom hade stuckit små knivar i hans ögon. Bara den bilden fick mig nästan att gråta. Det svarta håret var dränkt i blod och låg slickat mot hans ansikte. Det var nätt och jämnt att jag kunde urskilja små vågor i det. Jag vände mig bort mot flickan med den lilla pojken. Hon var likblek och tårarna rann längs hennes kinder. Pojken verkade också gråta trots att jag inte kunde se det. Dessa två var de enda som grät. Därmed drog jag också slutsatsen att de var mannens anhöriga på något håll. Efter ytterligare några minuter stupade han tillsist. Döden kom som en befriande hand som han tacksamt grep. Folket skingrade sig och jag började långsamt vakna upp.

När jag öppnade ögonen var det första jag möttes av svart mörker. Då jag vände på huvudet möttes jag istället av Vladimirs röda ögon. Lätt förskräckt ryckte jag till. Jag hade inte förväntat mig att han skulle ha varit vaken. Blicken var forskande och intensiv. Jag lugnade mina nerver genom att dra ett djupt andetag. Luften i kistan var varm och kvav.

"Väckte jag dig", viskade jag och lyckades få upp min hand så att jag lätt kunde smeka hans kind.

"Nej", svarade han. "Jag vaknade så fort du började drömma. Var det något trevligt?"

"Inte direkt", mumlade jag och vek undan blicken för några sekunder. Hans ögon blev allt intensivare som om han såg rakt igenom mig.

"Jag vet vad du drömde", sade han sedan. Hans röst hade hårdnat lite och det fanns en undertryckt ilska hos honom.

"Jag vet vad det var och det var inte meningen att du skulle få veta något", fortsatte han sedan bryskt. Det var tydligt att han inte alls tyckte om det.

"Vad menar du", började jag med en något orolig ton i rösten. "Vladimir..." Sakta började myntet trilla ned.

"Det var du", viskade jag och kände hur nära jag hade till tårar. Han svarade inte men han var väldigt besvärad över det hela.

"Vladimir, varför..?"

"Vad hade det gjort för skillnad?"
"Ingenting, men..." Jag visste inte vad jag mer skulle säga. Länge såg jag på honom men han vägrade blankt att se på mig. Han hade vänt ryggen mot mig så att jag bara såg in i hans bakhuvud. Försiktigt smög jag in mina armar under hans innan jag slöt dem löst över hans mage. För en sekund var jag rädd att han skulle ta bort dem, men han lät dem ligga kvar. Det var som om han inte ens hade lagt märke till det. Jag pressade mig mjukt mot hans rygg. Mitt ansikte gömde jag i de mjuka, svarta vågorna som utgjorde hans hår.

"Då så, glöm det hela istället", sade han tillsist. Nu lät han bara trött. Riktigt trött. Medan han var tyst strömmade en rad starka känslor från honom och rakt in i bröstet på mig. Ilskan brann lika hett som flera eldar men det var det intensiva hatet som nästan kvävde mig. Långt under dessa starka och negativa känslor fanns det en enväldig sorg. Ingen lycka, men många tårar som hade behövt en kind att rinna längs.

"Det lär jag inte göra", viskade jag tyst i hans öra. Innan jag gjorde det strök jag undan det hår som låg för. Jag var väl medveten om att den här drömmen skulle förfölja mig väldigt länge. Varje gång skulle jag se Vladimirs plågade ansikte för mina ögon. Blodet som rann över hela hans kropp och klistrade det svarta håret mot hans tinningar. Det var så att jag vågade tro att det var blodet som hade färgat hans ögon röda.

"Det betyder ingenting", svarade han med en suck. "Jag dog, det händer alla", tillade han sedan tonlöst. Hade det funnits något hade han dragit täcket över huvudet i det ögonblicket. Det hade passat så perfekt.

"Inte på det sättet", envisades jag. Att han inte ville prata om det hela var självklart, men det fanns en del saker jag trots allt ville veta. Nu svarade han inte längre. Handen som jag hade använt för att stryka bort lite av hans hår lät jag nu glida ned till hans haka. Därefter tvingade jag honom att vända på huvudet så att han såg på mig. Det var högst motvilligt som han gav efter för trycket. Helt oväntat och till min stora förskräckelse var hans ögon helt blanka. Irisarna hade färgats djupt svarta men glansen fanns trots allt där. Det var tårar. För första, och antagligen sista också, gången såg jag äkta sorg i hans ansikte. Likadant var det med tårarna i hans ögon. I ren förtvivlan tvingade jag honom att vända sig med hela kroppen. Därefter lade jag en arm kring hans huvud innan jag placerade hans ansikte mot mig. Jag lade min kind försiktigt mot hans panna. Det var startsignalen för att mina egna tårar skulle börja rinna. Hela tiden strök jag min hand över hans hår. Ibland lyckades något finger fläta sig in i det också.

"Jag är ledsen Ana, jag kanske skulle ha sagt något", mumlade han lågt med läpparna vid mitt ena nyckelben.

"Det hade inte förändrat något", svarade jag viskande. Den sedvanliga klumpen i halsen började vid det här laget att växa sig stor. Gång på gång försökte jag svälja ned den men den rörde sig inte en millimeter. Flera gånger om stockade sig rösten samtidigt som den badade i gröt. Jag grät för att han hade tvingats till att lida något fruktansvärt innan han dog. Det var så att jag ville kräkas.

"Du såg inte allt", viskade han plötsligt. För några sekunder slutade jag smeka hans hår innan jag tyst fortsatte.

"Jag hade inte klarat mer", sade jag med gråten i halsen. Nu slutade jag helt med det jag höll på med och placerade mina läppar och näsa mot hans hjässa. Jag kysste honom lätt. Det var också då för första gången på länge som han såg upp på mig. Han backade undan något och drog sig upp så att våra ansikten var i jämnhöjd. Ömt lade han sin ena hand på min kind. Han torkade de rinnande tårarna med sin tumme. Jag lade min hand på hans arm och kramade om den lätt.

"Jag älskar dig alldeles för mycket för att det ska spela någon roll", sade jag och drog väldigt lite på smilbanden. "Men du kan inte förneka faktumet att du är gammal", tillade jag sedan lätt skämtsamt. Vladimir drog även han lätt på smilbanden, något snedare dock. Han placerade mitt ansikte mellan sina händer innan han försiktigt kysste mig. Greppet om hans handled hårdnade något. Jag var nära på att sprängas av den kärlek och åtrå jag kände till honom när jag besvarade kyssen. Mitt hjärta grät dock fortfarande åt hans öde som vanlig människa.

"Inget ont som inte har något gott med sig", mumlade Vladimir och kysste mig lätt vid örat. Jag rös av den behagliga känslan som spred sig i kroppen.

"Ja, annars hade nog ingen av oss varit här idag", svarade jag honom med ett kort skratt. Jag lade mina armar kring hans nacke innan jag rullade över på rygg. Bara sekunden därpå låg han över mig med ett snett flin som blottade de långa hörntänderna. Lite av den röda färgen började återvända till hans ögon. Jag log upp mot honom och låste fast honom vid mig genom att korsa benen över hans ryggslut. Han stödde sig på sina underarmar vilka han hade placerat på varsin sida av mig.

"Vågar du", frågade jag utmanande med ett lätt uppstudsigt leende på läpparna.

"Gissa."

"Hur kan du veta att jag är i säkerheten om du inte finns där med mig", frågade jag samtidigt som jag drog in doften från hans kläder. Det kittlade lite i näsan.

"Jag bara vet det", svarade han med en lite stadigare röst. Han kysste mitt hår lätt innan han lade sin kind mot det. Den eviga kylan som vilade kring honom sprang genom min kropp. Jag hade inte lagt märke till den tidigare men när han kysste mig kom den som ett pistolskott.

"Du bara vet?" Jag lade min haka mot hans nyckelben och såg upp mot hans ansikte. Allt det röda i ögonen hade försvunnit och kvar fanns bara två mörka fläckar. Dessa var fyllda med mystik och inte ilska eller hat. De våga hårtestarna som dansade ned längs hans ansikte låg helt stilla. När han var arg hade de en tendens till att röra på sig som om vinden lekte med dem. Även om det var vindstilla just då.

"Ja...", började han långsamt och strök sin kalla, bleka hand längs min kind. Varsamt smekte han undan en hårtest ur mitt ansikte. Jag rös lätt av hans beröring.

"Jag bara vet", viskade han sedan precis i mitt öra. Hade han andats hade han blåst försiktigt i det också. Det var så mycket jag visste om honom. All den sorg och rädsla som hade belägrat mig under ett par timmar började försvinna. Istället ersattes dem av en värme, lycka och stark tillgivenhet. Nu stod den riktige Vladimir framför mig. Den man jag hade förälskat mig i och som jag skulle spendera en evighet med. Bokstavligt talat. Det gjorde mig så lycklig att tårarna låg hotande bakom mina ögonlock. Men jag lät dem inte rinna. Jag hade gråtit tillräckligt för flera månader framöver.

"Hur kommer det sig", undrade jag och lade min egen hand över hans när han lät den dras över min kind igen. Jag slöt mina fingrar kring den och kramade lätt. Han svarade inte på min fråga utan lät sin fria hand leta sig upp till min hals. Långsamt samlade han upp allt mitt hår i sin hand innan han lade det över min ena axel. Han lutade sig lätt framåt som om det fanns något på min hals som han ville se extra noga. Därefter nuddade hans fingertoppar min hals på ett specifikt ställe. Jag visste precis vart han rörde vid mig. Den exakta hudfläcken där jag hade två, ilsket röda ärr ungefär lika stora som knapparna på en tvkontroll.

"Jag ser dig hela tiden", sade han lågt och lät sina fingrar lätt dras över ärren. Mitt hjärta drog ihop sig ännu mer. Jag drog ett skälvande andetag.

"Jag är där med dig", fortsatte han sedan lika lågt. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna mer. Jag lade armarna kring hans nacke och pressade mitt ansikte mot hans hals. Därefter fick tårarna rinna fritt. Eftersom de var tårar av lycka brände de mina sorgdrabbade kinder. Jag drog flera skälvande andetag.

"Ljug inte för mig", viskade jag rädd för att han bara sade det för att göra mig lycklig.

"Jag skulle aldrig ljuga för dig", svarade han och kysste mig snabbt på halsen. Än en gång rös jag till. Den här gången hela vägen från ryggraden och upp till min nacke.

"Aldrig?"
"Aldrig." Mitt grepp om hans nacke hårdnade och i det ögonblicket kändes det som att jag aldrig ville släppa honom igen. En av hans händer letade sig ned från min hals till mitt ryggslut. I nästa sekund hade han fått den andra kring mina knäveck och lyft upp mig i famnen. I stundens hetta kved jag snabbt till då jag inte hade varit beredd på det hela. Våra ansikten var nu jämnhöjd med varandra. Näsorna var knappt en centimeter från varandra och för första gången vågade jag mig på att le igen. Ganska direkt besvarades det av ett annat mjukt leende.

"Jag är ledsen för det där tidigare idag", mumlade jag och genast slocknade leendet något. Skuldkänslorna slog mot mig i vågor och var nära på att dränka mig. Detta såg han ganska tydligt.

"Ana, det var inte du som betedde dig som en idiot", sade han och såg något olyckligt på mig. Skuldkänslorna föll över honom också. Jag lade mina armar kring hans nacke igen och förde samman våra ansikten.

"Hade jag inte väckt dig..."

"Hade jag fortfarande haft samma dåliga morgonhumör", avslutade han min mening och lade till ett kort skratt. Detta fick mitt leende att flamma upp igen.

"Men..."

”Inga men", sade han och tystade mina följande protester genom att pressa samman våra läppar. Värmen som fortfarande brann i maggropen flög ut i resten av kroppen. Jag fick hålla tillbaka en hel del känslor för att inte för ivrigt besvara kyssen. Försiktigt grävde jag in naglarna lätt i hans nacke. Han gjorde en kort paus för att se vart han satte fötterna innan han bar in mig i vardagsrummet.

En vecka efter mitt sammanbrott var det nästan så gott som glömt. Allt återgick långsamt till det normala med vissa förändringar. Mer eller mindre motvilligt tillät han mig att befinna mig utanför lägenhetens väggar. Självklart på vissa villkor. Han var inte alls glad över att jag befann mig någonstans där han inte kunde vara under dygnets ljusa timmar. Däremot ägnade han fler timmar åt mig än vad han hade gjort på länge. Detta betydde inte att han var hos mig hela tiden, det kunde vara så lite som att vi sov tillsammans. Något vi inte hade gjort tidigare på grund av vissa omständigheter. Jag var väldigt noga med att se mig för när jag var ute i det fria. Först och främst ville jag inte svika Vladimirs förtroende. Särskilt med tanke på att han ofta kunde vara väldigt impulsiv. Om han skulle känna av att jag var i någon slags fara medan solen fortfarande var uppe kunde konsekvenserna bli mer förödande för honom än för någon annan. Jag behövde inte tvivla en sekund på att han skulle ha sprungit ut till mig. Oavsett vad. Att förlora honom på det sättet var värre än tanken på att han skulle lämna mig. 

"Ana för i helvete... kom ut därifrån!" Han slog till dörren med näven och det var nästan så att träet gav efter. 'Jag är inte här, jag är inte här, jag är inte här', mässade jag om och om igen inuti mitt huvud. Det kändes inte särskilt mycket bättre men jag lugnade mig dock något.

"Jag vet att du är där Ana, gör dig inte dummare än vad du redan är", väste Vladimir genom dörren. Jag var inte sen med att krypa till andra sidan av rummet. Sekunden därpå gav dörren vika. Det var en rasande Vladimir som kom in i rummet, fann mig tryckt mot väggen och som sedan drog mig ut därifrån. Snart var även dörren på sin plats igen. Skrämt kurade jag ihop på golvet, tryckt mot närmsta vägg. Jag gömde ansiktet mot låren. Där fick jag dock inte ha det särskilt länge. Vladimir grep tag om mina överarmar och tvingade mig upp på fötter igen. Ögonen brann på honom och hela ansiktet var förvridet av ilska. Jag vägrade att möta hans blick så jag blickade hela tiden ned på mina fötter. För första gången någonsin var jag totalt livrädd för honom. Det måste han ha märkt eftersom min kropp skakade okontrollerat. Hade han inte hållit mig i armarna hade benen vikt sig under mig.

"Nu är du väl nöjd", väste han i mitt öra. Jag skakade bara på huvudet, fortfarande utan att se på honom. Tårarna började rinna för minst sjunde gången den dagen. Även om han skrämde mig till vansinne ville jag berätta för honom att jag älskade honom. Dock var jag mer rädd för att han skulle skratta mig rakt i ansiktet.

"Nu fick du ju som du ville", fortsatte han utan att ta blicken från mig.

"Nej", kved jag skrämt. Även om han höll upp mig vek sig nu mina ben. Jag hängde tungt i hans händer.

"Vad menar du med nej?" Än en gång skakade jag på huvudet. Allt jag ville var att han skulle släppa mig så att jag kunde sjunka ned genom golvet.

"Om du nu hatar mig så mycket, varför släpper du mig inte", frågade jag med en väldigt grötig och knappt hörbar röst. Jag drog ett långt, plågat andetag.

"Vill du att jag ska göra det", frågade han med en något mjukare ton i rösten. Ändå fanns det något där som kändes förrädiskt. Jag svarade honom inte eftersom jag inte kunde. Ögonblicket därpå sjönk jag ned på golvet. Han hade släppt mig. För andra gången den dagen bröt jag ihop fullständigt. Jag kröp ihop i fosterställning och gjorde mig så liten som möjligt. Det gick inte längre att varken kväva snyftningarna eller hejda kroppen från att darra. Just då var jag ynklig. Patetisk. Ingenting värd mer än en påse med grus. Jag väntade på att han skulle gå. Lämna mig där jag låg bara för att få höra hans steg försvinna en sista gång för att aldrig komma tillbaka. Men han försvann inte. Han rörde sig inte en millimeter ur fläcken där han stod. Inte heller gjorde han någon antydan på det heller.
"Vad har jag gjort dig för att du ska tappa förståndet helt och börja bete dig som ett barn?" Hans fråga var som en blixt från klar himmel. Jag svarade inte förrän jag hade samlat mig något och lyckats sätta mig upp med hjälp av en vägg. För första gången just då såg jag på honom frivilligt. Hans konturer smälte samman med mörkret kring oss, men hans ansikte och ögon lös klart. Hyn var lik nymånens silveraktiga sken medan ögonen brann som helvetets eldar. För övrigt var han helt känslokall. Han var inte alls vacker när han var arg. Ilskan gjorde honom till det monster han egentligen var. I vanliga fall lyckades jag bara förtränga det.

"Nu existerar jag alltså för dig", lyckades jag hicka fram.

"Vad menar du med det?" Tonläget i hans röst var oförändrad men hans hållning blev stelare och ögonen smalnade något. Utan att riktigt kunna rå för det kurade jag ihop mig.

"Precis som det låter", svarade jag. "På en vecka, sju dagar, ser jag dig som högst två timmar. Det finns alltid något viktigare som du måste prioritera. Jag kunde lika gärna ha varit död, jag menar, ibland blir jag till och med förvånad över att du kommer ihåg mitt namn. Lika ofta ångrar jag hela den här grejen. Jag borde ha varit död, vilken skillnad hade det gjort? Jag betyder ingenting för dig." Tårarna började irriterande nog rinna igen och rösten stockade sig flera gånger. Vid det laget kunde jag inte längre se på honom. Orden skar honom lika mycket som de skar i mig.

"Du vet inte vad du pratar om", mumlade Vladimir lågt och vände mig ryggen. Den gesten sårade mig något enormt. Det betydde att han inte gjorde någon ansats till att förbättra något. Just då ville jag ruska om honom, slå honom på kinderna för att få honom på bättre tankar. Dock hade jag vettet nog att faktiskt inte göra det.

"Kan du inte se", grät jag. "Det är precis så det är."

"Gå om det är det du vill", fräste han häftigt. Instinktivt tryckte jag mig hårt mot väggen.

"Jag vill vara hos någon som älskar mig, det gör inte du", fortsatte jag. Långsamt vände han sig om. Mina ord hade skurit rakt igenom honom. Det stela och känslokalla uttrycket i hans ansikte hade mjuknat något. Det var inte tydligt men det fanns också något sårat över honom. I den sekunden möttes jag av samma person som jag långt tidigare hade förälskat mig i. Ingen av oss sade något mer efter det. Tårarna fortsatte att rinna längs mina kinder på grund av de överväldigande känslorna jag var besatt av. Rädsla, sorg. Han skrämde mig inte längre. Rädslan födde sig på att jag inte visste vad som skulle komma härnäst. Jag var rädd för vad han skulle göra. Om han bara skulle vända mig ryggen igen och faktiskt gå. Eller om han skulle försöka göra något åt det hela. Sorgen kom därför vi över huvud taget satt där vi satt. Över att vårt förhållande höll på att spricka tack vare att jag kände mig bortglömd. Vilket i sig också var sant. Ju längre vi var tysta desto fler känslor började träda fram hos honom. Det sårade uttrycket blev allt tydligare. Hans skuldkänslor var så stora att jag kunde känna av dem. Jag såg på honom med en ömkande och sorgsen blick. Vad som än hade skett tidigare älskade jag honom så mycket att jag var tvungen att tycka synd om honom.

"Vad du än tror så älskar jag dig Vladimir", viskade jag medan jag strök undan ett par tårar. Min tröjärm var dyngsur efter flera timmar av blöta tårar så den var egentligen inte mycket till hjälp. Han såg ned på mig med en besvärad blick. För ett par sekunder såg han sedan bort innan han tillslut tog till orda.

"Jag har varit blind", sade han tyst och elden i hans ögon lade sig. De spända musklerna i hans ansikte slappnade av och mungiporna föll direkt ned. Han rynkade ögonen lätt bekymrat. Med en stor hjälp av väggen jag satt lutad mot tog jag mig upp på fötter igen. Mina knän skakade våldsamt medan benen hotade med att vika sig igen. Hela tiden fick jag hålla i mig i väggen. Trevande och med en mjuk hand grep han tag om min arm. Jag lät honom också göra det. Min kropp skrek efter att han skulle röra vid mig. Inte på det hårdhänta sättet som han hade gjort tidigare, utan löst och försiktigt. Som han gjorde nu. Efter det dröjde det inte många sekunder innan jag stod i hans famn. Varsamt lade han sina armar kring mig. Dessutom gjorde han det långsamt som om han bad om lov för att få göra det. Jag nekade honom inte.

"Jag är ledsen Ana." Det var med en svagt darrande röst som han stapplade sig fram på orden. Jag svarade honom inte direkt utan lät mina egna armar finna sin väg kring hans bröstkorg.

"Jag tror dig", viskade jag med mitt huvud vilandes mot hans bröst. Försiktigt strök han min rygg med sin ena hand. Sprickan mellan oss fanns fortfarande men att över huvud taget ha kommit så långt till en någorlunda försoning var bättre än inte alls.

"Jag kan inte vara på två ställen samtidigt, vare sig jag vill det eller inte." Hans röst var fortfarande långt ifrån så stabil som den brukade vara.

"Jag vet, men två timmar i veckan Vladimir...", sade jag.
"Det är ingenting", mumlade jag med gråten i halsen. Jag pressade mig hårdare mot hans bröst och hans armar slöt sig ännu närmre min kropp.

"Jag vill inte att det ska hända dig något", mumlade han i mitt hår. Hans läppar var precis ovanför mitt huvud. En rep knöts kring mitt hjärta och spändes åt. Det gjorde inte ont men det drog ihop sig innan en välbekant värme spred sig från maggropen. Jag visste att han aldrig skulle ha sagt det där om han inte hade menat det.

Än en gång satt jag i det ljusa rummet och tittade ut genom fönstret. Långt under mig kunde jag se människor passera. Vissa med barnvagnar, andra var upptagna med sina mobiltelefoner och sedan fanns det även de som bara gick där. För femtionde gången den dagen suckade jag. Regnet föll fortfarande och en lätt dimma hade lagt sig över fönstrets blanka yta. Långsamt och uttråkat drog jag fingret så att det bildades ett streck mitt i det hela. Det var varken rakt eller vackert. Hela tiden kunde jag höra Vladimir gå fram och tillbaka i vardagsrummet. Hans morgonhumör hade fortfarande inte lagt sig. Det var en av många anledningar till varför jag suckade. Han var sur för att jag hade väckt honom. Inte för att det spelade någon roll för mig. Jag tyckte bara att han kunde spendera lite mer tid med mig än vad han gjorde. Något han inte alls instämde i. Han hade istället protesterat och sagt att han visst spenderade tid med mig. Oavsett om det var sant eller inte så var det för lite enligt mig. Två till tre timmar om dagen var det, max. Han var borta hela nätterna och när han väl kom tillbaka var han för trött för att ens se på mig. Det hände flera gånger i veckan att jag stängde in mig i mitt 'frirum' och bara grät. Jag grät för att jag var ensam, hade tråkigt och för att jag helt enkelt saknade honom. När han 'omvandlade' mig förväntade jag mig aldrig att det skulle bli såhär. Att jag skulle stängas in i en liten lägenhet. Ensam. Jag trodde att jag skulle få så mycket mer tid med honom. Istället hade det blivit precis tvärtom. Han spenderade allt mindre tid med mig. När han väl gjorde det var det alltid samma sak som gällde. Blod, blod, blod, blod. Aldrig något annat. Ibland började insikten om att min fria vilja höll på att tas ifrån mig, men jag viftade alltid bort det. Jag älskade honom och varför skulle han räddat mig från att dö om han inte älskade mig också? Han skulle aldrig göra något sådant mot mig. Men allt eftersom började jag tyvärr att bli mer och mer övertygad om att min vilja drogs in. Vid det här laget var det ytterst sällan som jag ens fick lämna lägenheten. Ännu mindre vistas ute. Min hud hade börjat förlora färg. Jag refererade det till att jag var blek som ett lik. Varför fick jag inte gå ut även om jag, till skillnad från honom, faktiskt tålde solljuset? Jag kunde utsättas för solens strålar utan att riskera att bli till aska. Min kondition hade försvunnit för länge sedan. Kroppen blev allt mer stel och mitt humör var på botten. Det var ytterst sällsynt att jag faktiskt fick sådana ryck som när jag sparkade på hans kista. Den livsglada delen av mig gjorde revolt. Jag stod på kanten till att bli deprimerad. Jag grät allt oftare och ibland var det så illa att jag önskade att jag hade fått dö. Självklart sade jag det aldrig till honom. För jag visste att det skulle krossa hans hjärta. Jag älskade honom men det kändes som att han höll på att glömma bort mig. Glömma bort att ge mig min dagliga dos av kärlek. Han var iskall. Medan jag satt och tänkte igenom det hela började tårar att rinna längs mina kinder. Jag strök bort dem med tröjärmen men lika fort rann det nya. Någonting skar i bröstet. Sorg, uppgivenhet, rädsla och en extrem ensamhet. Jag var rädd för att bli rädd för Vladimir, ändå var det de jag höll på att bli. Rädd för att jag inte kunde lita på honom. Att han en dag skulle glömma bort mig helt och hållet och aldrig komma tillbaka igen. Under en lång stund lät jag tårarna rinna i tystnad. Jag slutade att torka bort dem eftersom det var helt meningslöst. För att tänka på annat vände jag blicken ut genom fönstret. Till min stora förtret kunde jag inte se någonting tack vare tårarna. Allt var suddigt. Det var då som jag för första gången bröt ihop på riktigt. Jag gömde ansiktet i händerna, sjönk ned från stolen och kröp in i ett hörn. Där drog jag knäna till pannan och grät ut allt som fanns inom mig. Flera gånger var jag nära på att skrika av ren psykisk smärta men jag tystade mig själv genom att bita mig i handen. Långsamt gungade jag fram och tillbaka. Händerna lade jag bakom huvudet som om jag skyddade mig från något. Mitt i allt kunde jag höra ytterdörren öppnas och stängas. Mitt hjärta slutade slå. Lämnade han mig verkligen när jag behövde honom som mest? Visserligen var han inte medveten om vad jag höll på med, men i alla fall. På ostadiga ben stapplade jag mig bort till dörren som ledde ut i den långa hallen vilken skiljde det åt från vardagsrummet. Efter att ha misslyckats ett par gånger fick jag äntligen upp den. Jag snubblade ut i vardagsrummet och var nära på att glömma att stänga dörren efter mig. Bittert fick jag snubbla tillbaka för att stänga den. Därefter såg jag mig om efter Vladimir. Jag kunde inte se honom någonstans. Ett pip sprang ur min hals vilket blev startsignalen för tårarna att börja rinna igen. Tungt sjönk jag ned i soffan och gömde huvudet mellan knäna. Jag andades stötigt eftersom varje andetag betydde ännu mer smärta. I den stunden var jag helt övertygad. Vladimir ville inte längre ha med mig att göra. Jag drog händerna långsamt över ansiktet så att huden följde med en bit. Mina ögon rann fortfarande och var svidande röda. Jag kunde inte prata eftersom en stor klump låg i min hals. Händerna darrade okontrollerat. Bit för bit föll mitt hjärta isär. Snart öppnades ytterdörren igen innan den stängdes med ett tung smäll.

"Vad jag hatar den människan", hörde jag Vladimir väsa. Han var så irriterad att han pressade fram orden mellan sina hårt sammanbitna tänder. Snabbt kom jag på fötter och tog mig in i det ljusa rummet igen. Så tyst jag bara kunde stängde jag dörren efter mig. Därefter sjönk jag tungt ned längs den. Jag drog upp knäna till hakan och lade sedan mina armar kring benen. Jag visste att det var mig han var arg på. Det var ju jag som hade lurat upp honom alldeles för tidigt. Och därför var det också jag som hade råkat få honom att lämna lägenheten medan det fortfarande var ljust. Det som sved mest var ändå det faktum att jag fick höra honom säga att han hatade mig. Hade jag fortfarande haft mitt hjärta kvar hade det sprängts av smärta. Jag hade så fruktansvärt ont vid det här laget att det enda jag kunde se framför mig var döden. Det var det enda som kunde befria mig från plågorna. Ändå fanns det något inom mig som skrek efter honom. Som bad på sina bara knän att Vladimir skulle komma in i rummet, lägga sina armar kring mig och få allt att bli bra igen. Självklart skulle han inte göra det. Han hade aldrig satt sin fot i det här rummet. Inte heller skulle han göra det om det inte var natt. Det var alldeles för ljust.

"Ana." Han var fortfarande arg. Det kunde man tydligt höra på hans röst. Jag gjorde inte ett ljud ifrån mig. Luften hade fastnat i min hals och jag vågade inte andas ut. Jag ville vara honom till lags men jag vågade inte. Jag var rädd för honom.

"Ana." Jag kunde höra hur ilskan växte sig allt större inom honom. Frågan var bara hur arg han kunde bli innan han fullkomligt exploderade. Jag slöt ögonen och lade händerna för öronen. Inte för att jag trodde att han skulle lugna ned sig förrän om ett par timmar. Jag antog mer att jag skulle komma undan om jag inte hörde honom. Som om han då inte skulle höra mig heller.

Jag satt och trummade med fingrarna mot den blanka träytan. Utanför fönstret stod regnet som spön i backen. Hade jag haft tillåtelse hade jag för länge sedan lämnat huset och bara gått runt ute i regnet. Jag längtade efter att få känna de kalla dropparna mot min hud och att få känna dem rinna längs min ryggrad. Nu var det tyvärr så att jag inte fick. Anledningen var den att hur mörka molnen än var så var det fortfarande mitt på dagen. Även om man inte kunde tro det så sken solljuset osynligt genom molnen = garanterade brännskador = om man är medveten om det så är det en garanterad idioti. Jag suckade uppgivet och drog min hand genom håret. Långsamt lät jag mina naglar lätt rispa mitt huvud.

"För i helvete", svor jag lågt. För att försöka komma undan begäret efter att få gå ut reste jag mig upp och lämnade rummet. Jag kunde trots allt sitta vid ett fönster men inte gå ut. När jag lämnade rummet var jag noga med att stänga dörren efter mig. Därefter klev jag in i ett totalmörker. Där fanns inga som helst lampor, alla persienner var nedrullade medan gardinerna var fördragna. Alla springor mellan dörrarna var täckta med någonting. Det var så mörkt som det kunde bli. Tack vare min ovanligt goda syn kunde jag ändå orientera mig fram. Nåväl, så gott som. Flera gånger snubblade jag över olika föremål som jag inte såg. Varje gång fick jag kväva en svordom genom att stoppa handen för munnen. Efter mycket om och men hade jag slutligen lyckats ta mig hela vägen till andra sidan lägenheten. Där slog jag mig ned i den breda soffan. Alldeles framför dörren och fönstret ut till balkongen låg en lång, svart kista. Jag kunde inte kväva impulsen att sparka till den.

"Ge fan i det där", hördes en kvävd och väsande röst. Med ett stort flin i ansiktet sparkade jag till den en andra gång, hårdare. En lång rad med svordomar följde innan kistlocket långsamt lyftes och föll åt sidan. Snabbt förflyttade jag mig till den andra soffkanten. Där vände jag ryggen mot och såg istället ut i den mörka hallen. Jag låtsades vara fullkomligt uppslukad av det jag betraktade. Ingenting i ärlighetens namn.

"Jag varnade dig", väste en ilsken och något morgontrött röst. Jag vände mig långsamt om och spelade förvånad.

"Jag förstår inte vad du menar", svarade jag med lätt uppspärrade ögon. Han hade ännu inte lämnat kistan utan bara satt sig upp. De ilsket röda ögonen var som klistrade på mig.

"Det gör du visst, spela inte dum." 'Spelar', tänkte jag frågande. 'Jag spelar inte alls.' Jag höjde ögonbrynen lite och fortsatte att betrakta honom. Det hade dröjt flera månader innan jag hade vant mig vid hans onaturliga ögonfärg. Innan dess hade det känts som om han såg rakt igenom en.

"Du har inte alls varnat mig", sade jag något utmanande. Jag var väl medveten om att hans morgonhumör aldrig var det bästa. Trots det fann jag det väldigt roande att retas med honom. Innerst inne visste jag att han aldrig skulle vrida nacken av mig. Även om det var nära vissa gånger.

"Jag gjorde det nu", sade han med samma släpiga och hesa röst som alltid. Sekunden därpå flög han upp ur kistan och lyckades slå omkull mig så att jag sjönk ned från soffan och ned på golvet. Därmed låg han över mig för att förhindra att jag skulle ta mig därifrån. Jag andades tungt med ett dumt flin på läpparna.

"Du är så lättretad", skrattade jag och försökte lyfta på händerna. Detta var då omöjligt eftersom han hade höll dem nere med sina egna händer.

"Dessutom är du så söt när du blir arg", fortsatte jag men han själv rörde inte en min.

"Inte roligt", morrade han.

"Men det är ju sant ju..."

"Ett ord till och du vet vad som händer."

"Men...", började jag men bet mig i tungan när jag insåg att jag redan då hade sagt för mycket. Inte för att jag blev egentligt rädd, jag brukade ändå tycka om det hela. Att jag sedan blev sängliggandes några timmar var mindre roligt.

"Jag varnade dig", fortsatte han morra innan han sänkte sitt ansikte mot min hals. Mina redan tunga andetag blev tyngre. Flinet på mina läppar slocknade en smula men försvann inte helt. Jag stirrade stint upp i taket. Det fanns inte så mycket mer jag kunde göra.

"Passa dig", mumlade jag och vred lite på huvudet så att jag lyckades nafsa honom lätt i örat. Han besvarade det genom att fnysa innan han placerade sina läppar på min hals. De vassa hörntänderna skrapade mot min hud. Flera rysningar sprang längs min ryggrad. För enkelhetens skull släppte han mina armar. Genast lade jag dem kring hans nacke. Lika direkt flätade jag in mina fingrar i det långa, svarta håret.

"Tänker du bita mig", mumlade jag i hans öra samtidigt som jag blåste lätt i det.

"Mhm", svarade han och i samma stund kunde jag känna de långa tänderna penetrera min hud. Jag drog häftigt efter andan och armarna spändes kring hans nacke. Därefter slappnade musklerna av och jag sjönk ihop som en mjölpåse. Jag stirrade fortfarande upp i taket men jag andades mycket lättare. Den berusande känslan av att vara drogad började sakta att fylla min kropp.

"Ana, Ana, Ana", viskade han och för var gång han yttrade mitt namn blev hans röst allt grötigare. Det var så tydligt, uppenbart. Jag var inte den enda som led just då. Han hade dödat samvetslöst i flera hundra år och nu som först kände han skuld. För någonting som han själv inte ens hade begått.

"Jag är ledsen för att du inte dödade mig första gången vi träffades, det hade varit bättre så."

"Det är inte sant och det vet du." Spänningen i rummet var nu så hög att jag nästan kunde känna av varenda brinnande känsla som fanns hos honom. Jag behövde inte se hans ansikte för att veta att det var dränkt med tårar. I det ögonblicket ville jag inget hellre än att hålla om honom. Känna den kyliga kroppen mot min och enbart finnas där med honom. Torka de tårar som brann på hans kinder såsom han hade torkat mina när de brann hos mig. Jag ville älska honom fullt ut av hela mitt hjärta. Bryta den mur som hindrade mig från att faktiskt göra det.

"Det enda jag ångrar är att jag fick så lite tid med dig", viskade jag och såg mot hans rygg. Jag kunde svära på att jag hörde hans hjärta krossas till tusen bitar. Han var förstörd samtidigt som han var för stolt för att visa det. Det började bli riktigt tungt att andas. Tiden började bli knapp och det fanns tusen saker till som jag ville berätta för honom. Hur mycket jag älskade honom och åter hur mycket han betydde för mig. Mitt hjärta skrek efter honom utan respons. Han var livrädd. För att bli sårad, för att få sitt hjärta krossat och för att såra mig. Fruktansvärt rädd.

"Jag är så ledsen", mumlade jag och mitt huvud lutades tungt mot väggen. Jag ville se på honom. Ville att hans vackra ögon skulle vara det sista jag såg innan jag lämnade kroppen. Inte en dåligt tapetserad vägg vilken jag hade studerat flertalet gånger under mitt liv.

"Jag älskar dig", viskade jag så tyst att jag var säker på att han inte kunde ha hört det. "Så mycket", tillade jag ännu tystare. En sista tår rann över min näsa. Andetagen blev tyngre medan hjärtat slog allt svagare. Vladimir, rädda mig, tänkte jag matt. Rädda mig från döden. Jag vill inte, kan inte, måste. Paniken steg långsamt. Jag vilade på gränsen mellan liv och död och fortfarande kunde jag inte se honom. Det var det enda jag önskade just då. Att få se det vackra ansiktet en sista gång. Jag hostade till en gång. När mina ögon slöts kunde jag känna en kall hand vid min hals.

"Jag älskar dig Ana", viskade han så att jag precis kunde höra det. Därefter kysste han mig försiktigt på halsen. Jag hade aldrig mått mycket sämre än vad jag gjorde i det ögonblicket. Jag drog mitt sista andetag innan jag långsamt sjönk in i det milda mörkret.

Någonting droppade ned på mitt ansikte. Jag kände det. Först kom det på min kind, sedan min panna och någon gång nära mina läppar. Det var fortfarande mörkt runt omkring mig, vilket berodde på att mina ögon var slutna. Långsamt öppnade jag dem och det första jag möttes av var grå dimma. Det var det enda jag såg. Tjock, grå dimma. Någonstans långt borta kunde jag höra tonerna från någon sorgsen sång. Därefter blev jag allt mer medveten om att jag inte kunde känna min kropp. Tanken som då flög genom mitt huvud var en enkel fråga. Är jag död? Det kändes så typiskt att just det skulle bli den första tanken när jag väl vaknade upp. Jag överraskades av en hand som strök min kind. Fortfarande låg dimman för mina ögon så att jag inte kunde se. Jag kunde bara känna hur någon varsamt smekte min kind. Beröringen fick det att börja brinna i min mage. Dessa var så försiktiga att det var tydligt att någon inte ville göra mig illa. Denne någon behandlade mig som om jag vore av glas och det var av ren kärlek som denne rörde vid mig.

"Inte kunde jag låta en så vacker varelse dö”.
"Vladimir?" Mitt hjärta slog hårt i bröstet när jag hörde honom andas dessa ord i mitt öra. Han fanns fortfarande hos mig. Betydde detta att även han var död? Jag rynkade ögonbrynen oroligt. Självklart var det han som så kärleksfullt strök min kind. Beröringen kittlade mig i ryggen.

"Ana", svarade han lugnt och med rösten dränkt av åthållen kärlek. Dimman för mina ögon började sakta tunnas ut. En värld började träda fram och bilda ett tak över mitt huvud och väggar som skydd kring min kropp. Känseln kom också tillbaka. Jag låg raklång i en säng med huvudet vänt rakt uppåt. Precis intill mig låg Vladimir och strök min kind. Hans ansikte befann sig bara någon centimeter från mitt huvud och hans läppar var vid mitt öra. Det var i min egen säng jag låg i.

"Vad...?" Jag visste inte riktigt hur jag skulle formulera frågan. Jag ville fråga honom om vi båda var döda eller om det bara var så att jag drömde. Det fanns inte en chans i världen att jag rent fysiskt skulle vara vid liv.

"Som jag sade, jag kunde inte låta dig dö. Inte inför mina ögon, inte nu, aldrig någonsin. Jag mer eller mindre omvandlade dig..."

"Mer eller mindre?"

"Ja, du hade förlorat för mycket blod för att kunna utvecklas fullständigt. Du är något av en hybrid mellan människa och vampyr. Mer människa än vampyr faktiskt. Rent fysiskt är du fortfarande människa. Du kan göra allt du tidigare kunde och ditt yttre har inte förändrats något märkvärdigt. Det är som om du aldrig dog, bortsett från att du aldrig kan dö. Och om jag inte tar fel har dina tänder blivit aningen längre", sade han, lade sin hand om min nacke och vände mitt ansikte mot sig. Han log så att hörntänderna blottades och jag gjorde likadant. Om ens sken han upp som en sol och såg långt mycket lyckligare ut.

"Älskling”, viskade jag och lade mitt ansikte mot hans hals. Han var fortfarande märkbart kall men det var något jag hade vant mig vid. Lyckan omfamnade mig i vågor och det var flera gånger nära till att jag började gråta.

"Vill du leva för evigt? Annars..."

"Annars vad?"

"Annars måste jag vrida nacken av dig", sade han med ett kort skratt och kysste mig på pannan. Mina läppar drogs upp i ett tyst leende.

"Hur många år har jag att ta igen", frågade jag istället för att svara på hans fråga.

"Femhundra”.

"Tsk, du är gammal", mumlade jag lätt provocerande. Jag kände trots allt på mig hur han skulle reagera. Ganska direkt fick han upp mig så att våra näsor nästan snuddade vid varandra.

"Du behöver inte men”, sade han och såg till att jag hamnade under honom. "Du har inget annat val", fortsatte han sedan och stödde sig på sina armar som han hade på varsin sida om mitt huvud.

"Tvinga mig", viskade jag, lade mina armar kring hans nacke och tvingade ned honom mot mig. Jag kysste honom snabbt och lätt innan jag sjönk tillbaka i sängen igen. Något farligt glimmade till i hans ögon och lite av den röda färgen trädde än en gång fram.

"Vad vill du att jag ska göra?"

"Tvinga mig."

"Till vad?"

"Till allt."

"Allt?”

"Allt." Det sneda flinet växte fram på hans läppar. Ögonen återfick allt mer av sin intensivt röda färg. Jag låste fast honom vid mig genom att lägga benen över hans ryggslut.

"Jag trodde inte att vampyrer..."

"Då är det mycket du inte vet", avbröt han mig och lutade tankfullt sin panna mot min.

"Då är det kanske bäst att du lär mig", viskade jag i hans öra. Roat lekte jag lätt med håret i hans nacke.

"Du vet inte vad du ger dig in på", sade han och nafsade mig lätt på halsen.

"Visa", svarade jag utmanade och pressade honom allt närmre mig.

Efter den natten som Vladimir tog tillbaka mig lämnade jag honom aldrig. För första gången i mitt nu evighetslånga liv fick jag uppleva hur det kändes att verkligen vara älskad av någon. Dessutom hade vi vårat egna sätt att bevisa det på. Vladimir var vampyr och skulle aldrig bli något annat heller. Jag levde som en odödlig människa med något längre hörntänder. Mitt hjärta fortsatte att slå medan jag fortfarande var beroende av luft och syre. Det hände allt oftare att jag lät Vladimir ta från mig än att han skulle tvingas ut och leta upp någon oskyldig sate. Han kunde så gott som tömma min kropp på blod utan att jag dog av det. Det gjorde heller aldrig ont. Ibland brukade jag komma på mig själv med att undra hur hans liv hade sett ut innan han blev omvandlad till vampyr. Jag valde dock att aldrig fråga honom om det. Han hade flera gånger gjort klart för mig att vi levde i nu och inte då. Jag kunde bara skratta åt honom. Innerst inne visste jag att jag egentligen inte behövde veta det. Jag var bara lite för nyfiken för mitt eget bästa. Dessutom finns det många myter om vampyrer som inte stämmer. Flera av dessa har Vladimir dödat åt mig. I dagsläget vet jag bättre. Som till exempel att vampyrer inte alls är impotenta, haha.

"Ana."

"Vladimir."

"Lägg ifrån dig pennan."

"Tvinga mig."

"Jag älskar dig också."

"Väldigt lustigt. Bevisa det."

"Tvinga mig."

"Jag älskar dig för mycket för mitt eget bästa."

"Sannerligen."

"Hush, little darling, don't say a word", mässade vampyren medan han slog sig ned bredvid mig. "Daddy's gonna buy you a mockingbird", fortsatte han och strök mig lätt över håret. Det var inte alls på det sätt som Vladimir brukade göra det på. Något kändes fel, fruktansvärt fel. Nu såg jag inte ens på honom. Jag stirrade in i väggen framför mig och kunde inte ens förmå mig tänka den minsta tanke. Mitt hår ströks undan från min hals. Jag försökte svälja den hårda klumpen som låg och pressade i min hals, men det var utan resultat. Snart kunde jag både höra och känna hur han luktade på mig. Det var då den första tåren började rulla längs min kind.

"If that mockingbird won't sing", började han mässa igen samtidigt som han slickade mig på halsen. Jag rös av obehag samtidigt som beröringen i sig äcklade mig.

"Daddy's gonna buy you a diamondring." Han flyttade sitt ansikte bort från min hals. Istället tog han ett fast grepp om min haka och hårdhänt tvingade mig att se på honom. Fler tårar började rinna. Mina ögon var blanka av både tårar och rädsla. Någonting inom mig sade att det här verkligen inte skulle bli som när Vladimir gjorde det. Det här skulle göra ont, fruktansvärt ont.

"Nu tar vi det lilla lugna och inte, ett, ljud. Förstått?" Han stirrade stint in i mina ögon och jag lyckades nicka kort. Hat och vrede var vad som brann i hans ögon. Det var så överväldigande att det fick mig att må illa.

"Bra", sade han och släppte min haka samtidigt som han brutalt knuffade in mig i väggen. Jag slog i huvudet med en otäck duns. Genast slog smärtan sina klor i mig. Jag blev yr och illamåendet blev med ens värre. Vampyren lutade sig över mig medan han strök undan det hår som hade fallit tillbaka över min hals. Hans kallar fingrar, vilka pryddes av långa, vassa naglar fick min hud att knottra sig. Med en enda rörelse skar han upp ett, kanske decimeter långt, rakt streck på min hals med en av sina naglar. Girigt förde han sina läppar till såret. Det brann. Blodet som lämnade min kropp för att föras in i honom brann. Känslan var inte alls lika behaglig som tidigare. Det här gjorde ont. Det brann medan det sved och det sved medan det brann. Jag var i svåra plågor. Sekunden därpå flyttade han sig lite innan han plötsligt och brutalt högg ned sina långa tänder i min hals. Jag skrek till. Under hela tiden hade ett skrik legat i min hals och nu kunde jag inte hejda det längre. Genast tystade vampyren mig genom att pressa mig mot väggen samtidigt som han tryckte ned mig. Om det hade gjort ont tidigare var det ingenting mot vad det gjorde nu. Jag flämtade och kved om vartannat medan jag grät. Mina händer försökte hjälplöst klösa hans rygg, men jag kunde knappt förmå dem lyfta sig. Dödsångesten rev vilt inom mig. Jag var döende, jag var redan död, jag skulle dö. Samma tankar flög genom mitt huvud. Rädslan lade sig i takt med att jag blev allt svagare. Likgiltigheten tog överhand. Snart slappnade hela min kropp av och jag låg lealöst på sängen medan vampyren festade på mitt blod. Mitt hjärta slog allt svagare och jag kunde höra de få slagen i mina öron. Poff, poff lät det. Långsamt, så långsamt. Döden kom krypandes över golvet. Jag kunde se honom som en svart skugga som rusade uppför trappan. Han kom allt närmre innan han hårt och våldsamt slet vampyren ifrån mig. Med ett ilsket väs flög vampyren tvärs över rummet innan han hårt slog i garderoben. Han sjönk ned på golvet men var snart på fötterna igen. Rasande kastade han sig mot döden som använde sin kropp för att täcka mig. Inte skulle döden låta en enkel vampyr ta mig när jag redan var hans. Vampyren kastade sig på döden så att den sistnämnda slog i snedtaket precis över min säng. Knappt en röd sekund senare var döden på fötter igen med vampyrens huvud under sin arm. Därefter dröjde det inte många sekunder innan en hög med aska var allt som fanns kvar av honom. Döden susade snabbt nedför trappan igen som den svarta skuggan. Allt blev tyst. Inte ett ljud hördes förutom regnets smattrande mot taket. Jag andades tungt och låg med huvudet vänt ut mot rummet. Min arm hade fallit ut och låg så att handen precis var utanför sängkanten. Mitt hjärta slog så svagt att jag började tro att det var på väg att lägga av. En tår rann över min näsa. Det gjorde ont i hela kroppen men särskilt de färska såren på halsen brann. Fortfarande rann det lite blod ur dem trots att min kropp var så gott som tömd. Döden kom inte tillbaka på en bra stund. När han väl gjorde det kunde jag höra hans steg i trappan. De var tunga och långsamma. Min syn var disig och allt jag kunde höra var hur hjärtat slog. Poff, poff lät det. Jag hade inte orken till att vända på huvudet så jag kunde inte se honom komma upp till mig. Hela tiden fick jag förlita mig till min hörsel.

"Ana?” Mitt namn uttalades i en tyst viskning. Jag reagerade med att rynka ögonbrynen lite. Mer kunde jag inte göra. Vladimir sjönk snart ned vid min säng, precis så att jag kunde se honom. Ännu en tår rann över min näsa och lämnade en fläck på det vita och nu blodiga lakanet. Hans ögon var helt svarta med ett oroligt blänk i dem. Allt det röda var dolt i mörkret. Ögonbrynen var formade på ett sätt som fick honom att se bekymrad ut. Munnen var ett streck vars gipor var lutade lätt nedåt.

"Du är inte okej", viskade han och det hördes tydligt att han var illa tagen av det som hade hänt. Ilsket muttrande borstade han bort lite av askan som fortfarande fanns på sängen. Därefter fäste han sin blick vid min igen. Jag särade lätt på läpparna i ett försök att säga något men stängde dem snabbt igen. Orken tog slut lika fort som den hade kommit. Nu rann tårarna allt häftigare. Min kropp skakade i några matta ryck. Ögonen slöt sig av sig själva men det hejdade inte tårarna. Jag fick den förlamande känslan av att fler och fler organ i kroppen stängdes av. Som om jag förberedde mig fysiskt för att dö, men i psyket var jag inte beredd. Helt plötsligt ville jag inte dö, det fanns någonting som jag ville leva för som egentligen var en omöjlighet. Jag ville inte dö rakt av i sängen framför ögonen på Vladimir. Det kändes inte rätt.

"Förlåt", viskade jag pressat fram. Jag öppnade inte ögonen men jag kunde ändå känna att han aldrig tog sin blick ifrån mig. Försiktigt lade han sin kalla hand på min kind. Han strök undan de rinnande tårarna med sin tumme.

"Det är inte ditt fel", sade han samtidigt som han fortsatte att stryka mig över kinden. Rösten var något grötig. Jag drog ett skälvande andetag. Om det inte var mitt fel, tänkte jag. Vems var det då?

"Jo", viskade jag. Hade jag inte varit så dum och öppnat fönstret den där natten hade varken han eller någon av de andra vampyrerna haft tillgång till huset. Då hade det här aldrig hänt. Självklart sade jag inte det högt, men jag tänkte det. Jag kunde inte avgöra om Vladimir tog del av det eftersom jag inte såg på honom. Dock antog jag att han hade gjort det.

"Dina föräldrar är döda", sade han plötsligt. Tystnaden lade sig genast som ett tjockt täcke mellan oss. Då öppnade jag ögonen igen. Jag såg rakt på honom men han vek undan blicken. Han drog dock inte bort sin hand från min kind.

"Va?" Jag hade inte riktigt tagit till mig av det han sade.

"De kom aldrig så långt som till din syster. Långt innan dess dödades dem av vampyrer. Det var ju inte direkt en tillfällighet att strömmen försvann heller", berättade han. Harklande reste han sig upp och vände mig ryggen. Jag stirrade tomt på hans rygg. Tårarna var slut och lika tom var jag inuti. Rent frustrerat andades jag högt. Jag kunde välja att inte tro honom trots att jag visste att han inte ljög för mig. Mina föräldrar var döda och det som hade skett under de senaste dagarna hade varit planerade. Hade Vladimir varit lika falsk mot mig? Var det han som skulle ha hållit mig i schack tills de andra dök upp? Dessa tankar sved mer i hjärtat än den om att mina föräldrar var borta.

"Du..?" Jag fick inte fram mer. Tungan var som klistrad mot gommen och en hemskt huvudvärk hemsökt mig. Mina läppar gick inte att sära eftersom de var så torra. Han lutade sin haka ned mot bröstet men vände sig inte om.

"Vladimir", viskade jag och försökte resa mig upp. Istället misslyckades jag och sjönk ned med huvudet igen. Då vände han sig om. Han hade svårt att se på mig men han gjorde det ändå.

"Jag skulle aldrig..." Han avbröt sig själv och harklade sig besvärat. "Jag visste inte", sade han sedan. Direkt vände han sig om igen och i den stunden visste jag varför. Han var så nära till tårar att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han ville inte lämna mig samtidigt som han kände sig besvärad över situationen. Mödosamt reste jag mig så att jag stödde mig på armarna. Jag sträckte mig efter honom. Mina fingertoppar snuddade vid hans rygg.

"Jag tror dig", sade jag och kände mig genast desperat efter en beröring från honom. "Snälla Vladimir", bad jag. Han vred lite på huvudet men vände sig fortfarande inte om. "Jag ber dig", fortsatte jag och tårarna började rinna igen. Jag skulle dö utan honom. "Det är kanske bäst att jag går", mumlade Vladimir och skruvade besvärat på sig.

"Så att jag kan få dö i lugn och ro menar du", svarade jag och svalde den stora klumpen i halsen.

"Nej jag menade inte alls..." Jag avbröt honom innan han hann komma till punkt.

"Det var precis vad du menade. Du skäms över det som hände och vill inte se på medan jag långsamt tynar bort. Samtidigt anklagar du dig själv och vill inte se konsekvenserna av det hela. Du vet lika väl som jag att jag kommer att dö när som, men du vill inte vara hos mig in i det sista." Tårarna rann i en strid ström ned för mina kinder och det brann i mitt bröst. Hjärtat sved så mycket att det gjorde otroligt ont. Jag var på väg att förlora honom precis innan livet skulle tas ifrån mig.

"Ana", sade han sårat men det var också allt. Han visste inte vad han mer skulle säga. Inget kunde läka det som precis hade skett.

"Jag älskar dig Vladimir och jag kan dö ensam. Gör det som är bäst för dig så att du sedan kan leva vidare utan att bära med dig detta på samvetet", viskade jag med en röst som hela tiden stockade sig. Tårarna gjorde mig blind. Matt sjönk jag ned i sängen och lät all smärta och sorg dränka mig. Jag älskade honom verkligen. Jag tvivlade inte en sekund.

Han stannade med mig hela den natten tills dess att de första solstrålarna skulle närma sig. Ovädret hade ännu inte bedarrat men att chansa vore onödigt. Den här gången lämnade han mig som han hade funnit mig. Helt frisk utan förtydligade märken på halsen. Det blod som bildats på två veckor fick fortsätta flyta i mina ådror. Hans ursäkt var att han inte var i behov av det. Trots det misstänkte jag en annan anledning. Elen hade inte kommit tillbaka och värmeljusen hade sedan länge brunnit ut. Jag hade varit vaken hela natten i famnen på Vladimir. Nu för första gången visste jag hur det kändes att verkligen vara kär. Sömnbristen började göra sig påmind. Innan jag bestämde mig för att uppsöka sängen visste jag vad jag var tvungen att göra. Utfodra hästarna och sedan släppa ut dem i hagen. Efter det kunde jag sova. Visst att regnet fortfarande föll men det hade lättat något. Vinden hade avtagit rejält så jag skulle inte riskera att inte få upp dörren igen. Jag stupade i sängen så fort jag kom tillbaka från stallet. Det hann inte gå många sekunder innan sömnen omfamnade mig. De fortfarande lätt fuktiga kläderna hade jag på mig. Dessutom hängde mina ben över sängkanten.

Tio timmar senare vaknade jag igen. Det var sent på eftermiddagen och mitt huvud bultade. Mödosamt reste jag mig upp ur sängen. Jag som mig omkring med en dåsig blick. Allt var som vanligt. Strömmen hade inte kommit tillbaka och stormen hade återgått till full styrka igen. Hästarna, var det första som flög genom mitt huvud. Med en kraftansträngning reste jag mig upp och gick ned för den branta trappan. Därefter hoppade jag i det första bästa skoparet innan jag drog på mig en regnjacka. Motvilligt lämnade jag sedan huset för att ta in hästarna igen och ge dem mat. En halvtimme senare klev jag äntligen över tröskeln igen. Nu låg hela huset i mörker så jag fick än en gång gå runt och tända värmeljus. Det var med en suck som jag försiktigt satte ned det sista ljuset. Jag var verkligen i behov av en dusch. Inte nog med att jag var blöt, jag var svettig också. Håret hängde nästan som stripor kring mitt ansikte. Jag gick in i badrummet och klickade några gånger rent reflexmässigt på lampknappen. Självklart var det ingenting som hände. Istället började jag klä av mig kläderna innan jag gick in i duschen. Det var iskallt vatten som regnade ned på mig. Jag hade inte väntat mig annat men huden knottrade sig i alla fall. Eftersom jag inte tyckte om kyla duschade jag snabbt. När jag sedan klev ur därifrån huttrade jag av köld. Jag tog på mig morgonrocken som hängde på en av krokarna och lämnade rummet. Det var nära att mitt hjärta slutade slå på riktigt när jag upptäckte att det satt någon i soffan. Personen hade huvudet vänt bort från mig, men när han hörde badrumsdörren stängas vände han sig om. Han log mot mig med hela ansiktet.

"Brukar man inte knacka innan man kliver på", frågade jag något skämtsamt. På en röd sekund hade han rest sig upp och kommit fram till mig.

"Nu ska vi inte vara sådana", sade han och kysste mig lätt på kinden. Jag lade mina armar kring honom och såg sedan upp mot hans ansikte. Han var ungefär huvudet längre än mig.

"Och om jag inte hade haft morgonrocken på mig", frågade jag leende. Något glimmade till snabbt i hans ögon och det sneda flinet blev allt större.

"Det hade varit ditt problem för det hade inte stört mig", svarade han och formade sina händer kring mitt ansikte.

"Det tror jag säkert."

"Det bör du absolut göra." Precis i det ögonblick som våra läppar snuddade vid varandra krossades ett fönster i köket. Genast stelnade jag till och försökte vända mig om eftersom jag stod med ryggen till. Vladimir höll dock ett fast grepp om mig och släppte inte en millimeter. Utan ett ord lyfte han upp mig i sin famn och bar sedan snabbt upp mig till övervåningen. Snabbt var i det här läget på en röd sekund. Försiktigt satte han ned mig på sängen.

"Du bör nog byta om", förvarnade han mig innan han försvann ned igen. Under ett par sekunder gjorde jag inget annat än titta efter honom. När hans ord väl trängde igenom reste jag mig upp. Snabbt drog jag på mig det första jag kom åt i garderoben och gick sedan nervöst runt i rummet. Nedifrån kunde jag höra ljudet av glas som krossades. I samma stund lös en blixt upp himlen vilken snart följdes av det dova dånet från åskan. Jag undrade vad mina föräldrar skulle säga när de kom hem och deras porslin var sönderslaget. Ytterligare ett fönster krossades och då började jag bli riktigt nervös. Jag bet på naglarna eftersom jag inte visste vad annars jag skulle göra. En del av mig ville gå ned och se vad det var som pågick medan en annan del ville fly därifrån. Jag gjorde inget av det. Istället sjönk jag tungt ned på sängen. Ovanför mitt huvud tickade den batteridrivna klockan. Den visade strax innan åtta. Då kunde jag höra steg i trappan. Instinktivt drog jag mig bakåt mot väggen och höll andan. Knäna drog jag upp till hakan. När jag trodde att jag skulle få se ett huvud dyka upp vid trappslutet hördes ytterligare fler steg vilka följdes av ett tungt brak. Personen som hade varit på väg upp hade bittert dragits ned. Ett ilsket väsande hördes. Vampyrer. Dödsångesten kröp sig sakta tillbaka till mig. Rädslan i allmänhet låg redan tryckt mot mitt hjärta. Jag slöt ögonen och slog pannan mot mina knän. Om det här berodde på att jag en gång hade varit dum nog att släppa in Vladimir visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag ångrade inte en sekund att jag hade släppt in Vladimir eftersom det hade lett till något jag inte var beredd på att släppa. Däremot att få hela huset vandaliserat medan livet hängde på en skör tråd var det inte riktigt värt. Än en gång hördes steg i trappan och den här gången avbröts dem inte. Ett blekt ansikte dök upp vid trappslutet och mitt hjärta stod över flera slag. Ögonen som blickade mot mig brann lika intensivt som helvetets eldar och det svarta håret låg slickat bakåt. Det var inte Vladimir. Jag tömde mina lungor på luft under en lång sekund och sedan fyllde jag dem inte igen. Trycket på bröstet var så tungt att jag trodde att jag skulle sjunka genom sängen ned till golvet. Hjärtat rusade i ett farligt tempo medan mitt ansikte förlorade all färg. Om ens pressade jag mig ännu hårdare mot väggen. Jag släppte dock aldrig vampyren med blicken. Det var rent uppenbart vad som skulle hända. Trots det kunde jag inte förmå någon kroppsdel att röra sig. Svetten började långsamt rinna längs mina tinningar. Vampyren höjde sin hand mot mig som om han försökte trycka ned mig från där han stod. Förskräckt stirrade jag på honom. Långsamt och metodiskt tog han ett steg i taget tills han efter en evighet kom fram till mig. Under hela tiden hade han inte yttrat ett ord. Inte heller hade han brutit ögonkontakten oss emellan. Det var då som först min kropp började darra något hysteriskt. Darrningarna blev tillslut så kraftiga att jag med svårighet kunde hålla mig upprätt.