Han stannade med mig hela den natten tills dess att de första solstrålarna skulle närma sig. Ovädret hade ännu inte bedarrat men att chansa vore onödigt. Den här gången lämnade han mig som han hade funnit mig. Helt frisk utan förtydligade märken på halsen. Det blod som bildats på två veckor fick fortsätta flyta i mina ådror. Hans ursäkt var att han inte var i behov av det. Trots det misstänkte jag en annan anledning. Elen hade inte kommit tillbaka och värmeljusen hade sedan länge brunnit ut. Jag hade varit vaken hela natten i famnen på Vladimir. Nu för första gången visste jag hur det kändes att verkligen vara kär. Sömnbristen började göra sig påmind. Innan jag bestämde mig för att uppsöka sängen visste jag vad jag var tvungen att göra. Utfodra hästarna och sedan släppa ut dem i hagen. Efter det kunde jag sova. Visst att regnet fortfarande föll men det hade lättat något. Vinden hade avtagit rejält så jag skulle inte riskera att inte få upp dörren igen. Jag stupade i sängen så fort jag kom tillbaka från stallet. Det hann inte gå många sekunder innan sömnen omfamnade mig. De fortfarande lätt fuktiga kläderna hade jag på mig. Dessutom hängde mina ben över sängkanten.

Tio timmar senare vaknade jag igen. Det var sent på eftermiddagen och mitt huvud bultade. Mödosamt reste jag mig upp ur sängen. Jag som mig omkring med en dåsig blick. Allt var som vanligt. Strömmen hade inte kommit tillbaka och stormen hade återgått till full styrka igen. Hästarna, var det första som flög genom mitt huvud. Med en kraftansträngning reste jag mig upp och gick ned för den branta trappan. Därefter hoppade jag i det första bästa skoparet innan jag drog på mig en regnjacka. Motvilligt lämnade jag sedan huset för att ta in hästarna igen och ge dem mat. En halvtimme senare klev jag äntligen över tröskeln igen. Nu låg hela huset i mörker så jag fick än en gång gå runt och tända värmeljus. Det var med en suck som jag försiktigt satte ned det sista ljuset. Jag var verkligen i behov av en dusch. Inte nog med att jag var blöt, jag var svettig också. Håret hängde nästan som stripor kring mitt ansikte. Jag gick in i badrummet och klickade några gånger rent reflexmässigt på lampknappen. Självklart var det ingenting som hände. Istället började jag klä av mig kläderna innan jag gick in i duschen. Det var iskallt vatten som regnade ned på mig. Jag hade inte väntat mig annat men huden knottrade sig i alla fall. Eftersom jag inte tyckte om kyla duschade jag snabbt. När jag sedan klev ur därifrån huttrade jag av köld. Jag tog på mig morgonrocken som hängde på en av krokarna och lämnade rummet. Det var nära att mitt hjärta slutade slå på riktigt när jag upptäckte att det satt någon i soffan. Personen hade huvudet vänt bort från mig, men när han hörde badrumsdörren stängas vände han sig om. Han log mot mig med hela ansiktet.

"Brukar man inte knacka innan man kliver på", frågade jag något skämtsamt. På en röd sekund hade han rest sig upp och kommit fram till mig.

"Nu ska vi inte vara sådana", sade han och kysste mig lätt på kinden. Jag lade mina armar kring honom och såg sedan upp mot hans ansikte. Han var ungefär huvudet längre än mig.

"Och om jag inte hade haft morgonrocken på mig", frågade jag leende. Något glimmade till snabbt i hans ögon och det sneda flinet blev allt större.

"Det hade varit ditt problem för det hade inte stört mig", svarade han och formade sina händer kring mitt ansikte.

"Det tror jag säkert."

"Det bör du absolut göra." Precis i det ögonblick som våra läppar snuddade vid varandra krossades ett fönster i köket. Genast stelnade jag till och försökte vända mig om eftersom jag stod med ryggen till. Vladimir höll dock ett fast grepp om mig och släppte inte en millimeter. Utan ett ord lyfte han upp mig i sin famn och bar sedan snabbt upp mig till övervåningen. Snabbt var i det här läget på en röd sekund. Försiktigt satte han ned mig på sängen.

"Du bör nog byta om", förvarnade han mig innan han försvann ned igen. Under ett par sekunder gjorde jag inget annat än titta efter honom. När hans ord väl trängde igenom reste jag mig upp. Snabbt drog jag på mig det första jag kom åt i garderoben och gick sedan nervöst runt i rummet. Nedifrån kunde jag höra ljudet av glas som krossades. I samma stund lös en blixt upp himlen vilken snart följdes av det dova dånet från åskan. Jag undrade vad mina föräldrar skulle säga när de kom hem och deras porslin var sönderslaget. Ytterligare ett fönster krossades och då började jag bli riktigt nervös. Jag bet på naglarna eftersom jag inte visste vad annars jag skulle göra. En del av mig ville gå ned och se vad det var som pågick medan en annan del ville fly därifrån. Jag gjorde inget av det. Istället sjönk jag tungt ned på sängen. Ovanför mitt huvud tickade den batteridrivna klockan. Den visade strax innan åtta. Då kunde jag höra steg i trappan. Instinktivt drog jag mig bakåt mot väggen och höll andan. Knäna drog jag upp till hakan. När jag trodde att jag skulle få se ett huvud dyka upp vid trappslutet hördes ytterligare fler steg vilka följdes av ett tungt brak. Personen som hade varit på väg upp hade bittert dragits ned. Ett ilsket väsande hördes. Vampyrer. Dödsångesten kröp sig sakta tillbaka till mig. Rädslan i allmänhet låg redan tryckt mot mitt hjärta. Jag slöt ögonen och slog pannan mot mina knän. Om det här berodde på att jag en gång hade varit dum nog att släppa in Vladimir visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag ångrade inte en sekund att jag hade släppt in Vladimir eftersom det hade lett till något jag inte var beredd på att släppa. Däremot att få hela huset vandaliserat medan livet hängde på en skör tråd var det inte riktigt värt. Än en gång hördes steg i trappan och den här gången avbröts dem inte. Ett blekt ansikte dök upp vid trappslutet och mitt hjärta stod över flera slag. Ögonen som blickade mot mig brann lika intensivt som helvetets eldar och det svarta håret låg slickat bakåt. Det var inte Vladimir. Jag tömde mina lungor på luft under en lång sekund och sedan fyllde jag dem inte igen. Trycket på bröstet var så tungt att jag trodde att jag skulle sjunka genom sängen ned till golvet. Hjärtat rusade i ett farligt tempo medan mitt ansikte förlorade all färg. Om ens pressade jag mig ännu hårdare mot väggen. Jag släppte dock aldrig vampyren med blicken. Det var rent uppenbart vad som skulle hända. Trots det kunde jag inte förmå någon kroppsdel att röra sig. Svetten började långsamt rinna längs mina tinningar. Vampyren höjde sin hand mot mig som om han försökte trycka ned mig från där han stod. Förskräckt stirrade jag på honom. Långsamt och metodiskt tog han ett steg i taget tills han efter en evighet kom fram till mig. Under hela tiden hade han inte yttrat ett ord. Inte heller hade han brutit ögonkontakten oss emellan. Det var då som först min kropp började darra något hysteriskt. Darrningarna blev tillslut så kraftiga att jag med svårighet kunde hålla mig upprätt.

Idag har vi varit hos veterinären med 3 av 6 djur. Nemo, Yoda och Nisse. Först fick veterinären kolla på hundarna, allmäntillståndet och så vidare. Därefter fick Yoda sin spruta (genom näsan) för kennelhostan och Nemo fick Bravecto utskrivet. På tur stod sedan Nisse som hade, eller fortfarande har, ett stort infekterat sår på huvudet som vi ansåg behövde vård. Tyvärr fick inte Nisse följa med oss hem direkt utan vi fick lämna honom där så att de kunde söva honom och spola rent såret. Nu ska han gå på pencillin och smärtstillande i en vecka.

Värt att nämna är också hur stolt jag är över hur Yoda uppförde sig hos veterinären, speciellt med tanke på att Nemo var med honom hela tiden! Han var helt kolugn! Nemo betedde sig som ett svin men trots detta rycktes Yoda inte med utan han behöll sitt lugn hela tiden. Väl inne i undersökningsrummet så lade han sig till och med ned och reste sig inte ens när veterinären gav honom sprutan. Riktigt stolt matte.

Idag lullade jag, Emma och Flii runt i stan några timmar innan vi gick och såg Conjuring 2 på bion. Först och främst kollade vi runt i lite affärer innan vi fikade på Lennarths där vi sedan satt någon timme och planerade det sista för Englandsresan. Bland annat vad vi skulle göra under dagarna, vilka dagar, hur mycket vi skulle ha med oss i kontanter, hur mycket vi skulle lägga ihop till en gemensam resekassa o.s.v Sedan gick vi runt ett tag till på stan innan vi åt på Subway. Därefter köpte vi godis på hemmakväll innan vi gick och satte oss på biografen för att vänta på att få bli insläppta i salongen.

Filmen måste jag säga var betydligt bättre än den förra. Den var läskigare, lättare att följa, karaktärer man kunde relatera till samt att upplägget var bättre och att den var betydligt mer intressant. Helt klart sevärd!

Man slutar aldrig att förundras över hur dumma vissa människor faktiskt är!
     

Dagarna i april hade dragit igång det soliga och varma vädret. Lite kyla fanns fortfarande kvar men luften var varmare än på länge. Jag hade slagit mig till ro ute på altanen med en trave med böcker vid min sida. Medan jag satt lutad mot husväggen höll jag på att läsa igen de kapitel jag hade hamnat efter i engelskan. Alldeles för många om jag fick säga mitt. Kanske tjugo meter ifrån mina fötter bredde hästarnas hage ut sig. På avstånd kunde jag skymta en svart, en brun och en fuxfärgad fläck. Jag log lite medan jag kort betraktade dem. De gick fridfullt och betade av det friska gräset som om det inte fanns några som helst bekymmer i världen. I den stunden var jag dödligt avundsjuk på dem. En halvtimme senare kunde jag äntligen lägga ifrån mig engelskaboken. Allt eftersom hade en molande värk börjat gro i mitt huvud. Stelt reste jag mig upp. Under ett par sekunder sträckte jag på mig och såg mig omkring. Skogen växte sig lika hög och ståtlig som alltid. Hästarna betade i sin hage, stallet stod på sin plats och solen värmde min bleka hud. Allt var som det skulle. Långsamt sköt jag upp glasdörren intill köket. Huvudvärken började bli allt jobbigare. Försiktigt smög jag över det nytvättade golvet och bort till vattenkranen. Jag tog fram ett glas och fyllde det med vatten. Därefter trippade jag bort till hörnskåpet där vi brukade förvara mediciner och liknande. Självklart var alla ipren slut. Jag suckade olyckligt. Jag lät vattnet svalka min strupe innan jag återvände till läxorna. Någon timme senare slog jag ihop matteboken. Jag låg efter med nästan trettio sidor och matte hade aldrig varit mitt starkaste ämne. Mödosamt lyfte jag upp den tunga traven med böcker och bar upp dem till mitt rum. Där inne lade jag sedan ned dem på mitt skrivbord innan jag gick för att öppna mitt fönster. Luften var så kvav att huvudvärken förvärrades på en knapp sekund. Tacksamt fyllde jag lungorna med frisk luft. Jag lät det sedan stå öppet när jag återigen lämnade rummet.

Den tid som jag inte ägnade åt skolan lade jag på att bara vara för mig själv. Någon dag gick jag runt i skogen utan att riktigt veta vart jag skulle ta vägen. Det kändes ändå bra att få vara ifred och bara gå. Gå, gå och gå. Jag var under hela tiden djupt försjunken i mina tankar. Var jag inte ute i skogen höll jag kanske på i stallet och med hästarna. Under de veckor jag hade varit 'sjuk' hade jag inte kunnat ägna dem en ledig stund. Detta försökte jag också ta igen. På torsdagen drog världens oväder in. Mamma och pappa hade bestämt sig för att ta tåget in till staden där min syster studerade. Självklart hade de frågat mig om jag ville följa med, men jag hade tackat nej. Jag hade fortfarande för mycket att ta igen, svarade jag. Det betydde att jag fram till helgens slut skulle ha hela huset för mig själv. Eftersom det regnade rejält hela dagen lät jag hästarna få komma ut några timmar i alla fall. Själv satt jag inne, fortfarande i mina tankar. Det fanns en mening som var så gott som fastetsad i mitt huvud.

"Inte kunde jag döda en så vacker varelse." Vladimirs ord vägrade försvinna. Så fort jag försökte tänka på annat dök han själv upp i mina tankar. Jag kände det där starka begäret efter honom trots att jag försökte ta ett visst avstånd från det hela. Det spelade egentligen ingen roll vad jag kände. Skillnaden mellan oss var så ofantlig att jag hade svårt att inte sätta fingret på det. Vampyr, människa. Vi skiljer oss åt mer än vad vi kan tro. Där fanns ingen framtid. Det var en bitter tanke som var svår att svälja. Bara för att jag kände något för honom betydde det inte alls att han kände likadant. Jag kunde mycket väl bara vara hans vandrade matbord. Den tanken gjorde mig tårögd.

Jag slog på vattenkokaren samtidigt som jag höll på att dra på mig en regnjacka. Tanken var att vattnet skulle koka upp medan jag tog in hästarna. Ut kom jag men att stänga dörren igen var svårt. Efter en mödosam kraftansträngning fick jag tillslut igen den. Med huvudet vänt nedåt började jag gå bort till hagen. På vägen hämtade jag tre grimskaft i stallet. Jag ställde mig vid grinden och lockade på dem. På tre röda sekunder kom tre blöta små hästar galopperandes emot mig. De visade tydligt på att de ville få komma in. Över staketet knäppte jag fast grimskaften i varsin grimma innan jag öppnade grinden. Därefter följde de mig som tre hundar tillbaka till stallet. Alla tre frustade de nöjt när de satte sina första hovar inne i det varma stallet. Efter att jag hade lett in dem i sina boxar bytte jag deras blöta regntäcken mot torra i fleece. Därefter matade jag dem innan jag begav mig ut i regnet igen. Regnet föll nu så hårt att jag hade svårt att se vart jag skulle. Som tur var hade jag lämnat lampan tänd i köket så att jag kunde ha den som vägledning. Flera gånger halkade jag till på den blöta marken men lyckades varje gång att hålla mig kvar på fötterna. Vinden växte sig allt starkare och knuffade mig framåt. Då jag skulle öppna dörren fick jag inte upp den. Jag kände på handtaget att den inte var låst, men vinden blåste så hårt att jag inte hade kraft nog att öppna den. Hysteriskt tryckte jag ned handtaget några gånger innan jag gav upp. Irriterat lutade jag mig mot dörren. Regnet föll nu direkt i mitt ansikte så att jag tvingades stänga ögonen för att inte få vatten i dem. Då jag öppnade dem igen möttes jag av ett snett flin. Förskräckt hoppade jag till och grep tag om handtaget igen. Mitt hjärta som slog snabbt lugnade ned sig när jag såg att det var Vladimir som stod där. För en sekund kände jag inte igen honom och därför tog honom som någon annan. Det svarta håret drogs för hans ansikte tack vare vinden och dolde en del av det. Ögonen lös i mörkret, men fortfarande inte lika intensivt som tidigare.

"Tänker du stå här hela natten", frågade han och leendet sprack upp så att de långa hörntänderna blottades.

"Jag kan inte få upp dörren", muttrade jag och kände än en gång på handtaget. Dörren rörde sig inte en millimeter.

"Låst ut dig själv?" Jag gav honom en bitter blick.

"Så dum är jag inte. Nej, det är vinden", sade jag med en suck. Jag ville in för att jag frös. Mina tänder skallrade bakom mina lila läppar. Armarna och benen var stela av köld så att jag hade svårt att röra dem. Dessutom sved regndropparna när de slogs mot min nedkylda hud.

"Jag kan inte se problemet", sade han och tryckte ned handtaget. Sekunden därpå gled dörren upp. Jag som hade stått lutad mot den föll raklång in i huset. Vladimir klev in efter mig med ett riktigt stort leende på läpparna. Jag kunde svära på att han skrattade åt mig inombords. Därefter stängde han med lätthet dörren bakom sig.

"Väldigt lustigt", muttrade jag nedifrån golvet. Långsamt reste jag mig upp tillräckligt mycket för att kunna vila på armarna. Hans leende dämpades lite när han sjönk ned bredvid mig.

"Tycker du", frågade han lågt med något glittrande i ögonen. Jag drog lätt på smilbanden. Varsamt slöt sig hans fingrar kring min handled precis innan han hastigt drog upp mig på fötter igen. Tack vare den höga farten flög jag rakt in i famnen på honom. Han såg ned på mig utan att visa tecken på att vilja skjuta undan mig. I nästa sekund gick strömmen. Hela huset släcktes ned och mörkret lade sig tjockt för mina ögon jag svor.

"Så lägligt, jag ser ingenting", mumlade jag och vred lite på huvudet. Jag kunde höra stormen dra utanför dörren och jag kunde känna Vladimirs kropp högst ett par centimeter från mig. Däremot visste jag knappt vart jag befann mig.

"Säger du det? Jag ser ingen skillnad", sade han och jag kunde nästan höra hur han flinade. Jag slog honom lätt mitt på bröstet med den knuta näven. Det fanns inga som helst planer på att jag ens skulle försöka gå någonstans innan mina ögon hade vant sig vid mörkret. Vilket tog längre tid än vad jag trodde att det skulle göra. När jag väl kunde urskilja mörka silhuetter av husmöbleringen började jag orientera mig bort mot hallen. Som tur var kände jag huset tillräckligt väl för att slippa krypa på alla fyra som någon halvgalen person. Hela tiden kunde jag känna hur Vladimir gick strax bakom mig. Väl i hallen började jag rota i lådorna efter en tändare och några värmeljus. I den tredje lådan hittade jag tillslut det jag letade efter.

"Skräm mig inte nu", sade jag medan jag försökte tända ett av ljusen. "Jag vill inte råka bränna ned huset", tillade jag sedan.

"Skulle aldrig falla mig in", svarade han. Jag trodde honom inte för en sekund. Efter några försök lyckades jag med att tända det lilla värmeljuset. Värmen från elden spred sig till min hand så att jag snabbt fick sätta ned det på byrån. Några minuter senare hade jag spritt ut värmeljus kring en stor del av huset, inklusive mitt eget rum. Under hela tiden hade Vladimir följt mig som en hund i hälarna. När jag sedan lade ned tändaren och det sista ljuset smög hans armar sig kring min midja.

"Nå, skrämde jag dig", frågade han in i min nacke. Jag skakade på huvudet.

"Nej", svarade jag. "Du skötte dig fint", tillade jag med ett litet skratt. Han kysste min nacke och känslan av hans kallar läppar gav mig gåshud. Varsamt placerade jag mina händer över hans. Långsamt förflyttade han oss bort mot soffan så att jag skulle slippa stå upp. För honom betydde det ingenting, men skillnaden mellan oss var uppenbar. Dessutom började jag sakta men säkert att återfå värmen i kroppen igen. Kläderna var blöta, men det betydde ingenting just då. Vladimirs låga kroppstemperatur märktes av genom tygen som skiljde oss åt.

"Hur kommer det sig att du kan komma och gå som du vill nu? Jag trodde att man var tvungen att bjuda in er", sade jag och sjönk ned i soffan. Strax därpå hade jag Vladimir vid min sida igen.

"Det var du dum nog att göra en gång. Det räcker", svarade han med ett leende.

"Och jag lever fortfarande?"

"Vill du dö?" Jag betraktade honom en lång stund utan att säga något. Tankarna rann mellan mina öron som en ström flod av vatten. Han sade inte heller någonting men släppte mig aldrig med blicken. De röda ögonen var fastnaglade vid mitt ansikte. Även om jag hade vänt bort huvudet kunde jag känna blickarna.

"Ibland”, svarade jag ärligt i en låg viskning. Han sträckte försiktigt fram sin hand och smekte min kind med sina fingertoppar. Jag var väldigt nära till tårar. Det var sant, hela ordet. Ibland ville jag dö. När allt blev för mycket och jag verkligen fick upp ögonen för hur dåligt jag mådde. Annars kisade jag bara och förnekade det hela. Tidigare hade jag fått återfallen relativt ofta. Det varierade hela tiden mellan någon gång varannan månad till flera gånger i veckan. Under de senaste fem veckorna hade jag dock inte varit med om det alls. Antingen hade jag glömt bort det eller så hade jag helt enkelt mått bättre. En sak var i alla fall säker. Jag hade haft annat att tänka på.

"Hur ofta?"

"Ett par gånger i veckan kanske. Det går i vågor. Antingen vill jag eller så bryr jag mig inte." När jag väl vände mig mot honom igen drog hans blick till sig min. Det var som om han skar igenom något och nådde in till mina tankar. Instinktivt dansade dem iväg åt flera flummiga håll. Jag tänkte på gräs. Det var allt. Grönt gräs. Han log plötsligt.

"Det är inte så mycket bättre att vara död", sade han.

"Vad vet du om det", började jag och insåg direkt att jag lät mer brysk än vad jag hade menat. Ångesten sprang snabbt genom kroppen. "Du är inte ens död", fortsatte jag sedan. Han verkade inte ha tagit åt sig av mitt bryska tonfall eftersom leendet på hans läppar aldrig dog bort.

"Och inte lever jag heller", svarade han och drog sedan till sig mig. Utan någon vidare ansträngning fick han upp mig i sitt knä. Hans läppar nuddade lätt vid min käklinje. Försiktigt lade jag min arm om hans nacke, dels för att inte klämma den mellan oss och dels för att det gav mig ett visst stöd.

"Du ser bättre ut härifrån", sade jag och strök bort lite hår från hans ansikte. Han skrattade lätt. Tänk om någon skulle komma in och se oss nu, tänkte jag men slog genast bort det. Mina föräldrar skulle inte komma hem på några dagar och Daniel skulle knappast trotsa vädrets makter. Jag var avskiljd från omvärlden så länge ovädret låg över husets tak. Han mumlade något på ett språk jag inte förstod men det rörde mig knappast i ryggen. Jag drog försiktigt min hand över hans kind innan jag lät den glida ned mot hans nacke.

"Jag släpper dig inte om du gör det", varnade han mig tyst. Våra läppar var nu bara centimeter från varandra.

"För sent", sade jag och kysste honom försiktigt. Genast for hans händer upp till mitt ansikte och han lade dem varsamt på mina kinder. Han var inte heller sen med att besvara den. En berusande känsla slog runt i min kropp. Mina händer knöt sig bakom hans nacke och jag sjönk ihop något. 

Idag är det Lövmarknad här nere i Karlskrona men för första gången på ett par år så ska jag inte åka in. Dels så känner jag inte för det då det är helt otroligt varmt ute och sedan så orkar jag helt enkelt inte. Jag är nere i en "depressionssvacka" igen och då är orken och motivationen till saker och ting helt nere på noll. Däremot har päronen och jag varit i Ronneby och ätit lunchbuffé på Thai Corner. Gosh så mätt jag blev, fick nästan rulla tillbaka till bilen haha.

Innan vi åkte hem från Ronneby så stannade vi till på City Gross då jag ville ha energidricka (hittar den inte i någon annan affär) samt kolla in vad de hade för roligt i köttväg till Yoda. Det resulterade i att jag kom ut med tandkräm, rakhyvlar, 3 energidrickor, 2 paket lammhjärtan, 1 paket grisknorrar, 1 paket grishjärtan och 1 paket kotlettspill. Väl hemma hämtade jag upp lite ur frysen där nere och satte sedan igång med att göra nya BARF-påsar till Yoda. Sammanlagt blev det 12 stycken med varierande innehåll.