Tisdag, oktober 20.
Det gör ont när jag andas. Det gör också ont när jag försöker tänka då mitt huvud redan är fullt. Jag andas inte för mig själv. Någon eller något bor inom mig och tar allt syre för att mätta sin hunger. Jag kan inte sätta ord på vad det är, vem det är eller varför just jag. Det enda jag vet är att jag inte är som alla andra. Det har jag aldrig varit, kommer aldrig att bli. Jag föddes sådan här och hur mycket jag än försöker så blir jag aldrig normal. Det får mitt hjärta att explodera. Mitt huvud kokar över och lungorna knycklas ihop likt papperspåsar. Jag är inte värd att kallas människa. Vad jag än är så finns det inget mänskligt ord som kan beskriva mig. Jag är mer än bara sjuk, jag är så mycket mer än bara annorlunda. Jag är mig själv och jag skulle göra vad som helst för att få bli normal. För att få bli en människa som alla andra.                                            
                                                  
                                                                                    
                                                  
                              
Tom slog ihop den svarta boken och drog ett djupt andetag. Luften han försökte pressa ned i sina lungor kom aldrig så långt. Någonstans tog det stopp och känslan av att andas genom ett sugrör drog över honom. I ren blindo famlade han efter sin astmamedicin. Den låg som vanligt i den översta lådan på skrivbordet, men när han slöt fingrarna om den så gled den ur hans hand. Den landade med en duns på golvet och rullade bestämt under hans säng. Vid det här laget började paniken att nafsa i hans hälar. Han så gott som rullade av stolen för att kravla sig efter plastbehållaren. I och med att hans säng var låg var det med nöd och näppe att han kunde pressa in sin arm under den och få tag på medicinen. När han någon minut senare hade vidgat sina luftrör sjönk han tungt ihop på golvet. Det var inte första gången det här scenariot hade spelats upp när han fick ett anfall. Så gott som varje gång han behövde använda medicinen verkade den ha ett eget liv och flydde från honom, till sängen och under den. I och med detta hade ”nära-döden-upplevelserna” blivit allt fler. Vid det här laget kunde han inte ens räkna dem på sina fingrar längre. Med en suck reste han sig upp tillräckligt för att kunna lägga sin arm på madrassen. Han vilade huvudet mot sin hand och i samma sekund svepte ångesten över honom. Bröstet började brinna likt tusen eldar, självmordstankarna lekte innanför pannan på honom och han ångrade precis allt han hade gjort under dagen. Även om han visste att detta tillstånd endast var tillfälligt så fanns det stunder då han ville få stopp på sitt lidande. Ibland hade han även varit nära till att ha gjort det också. Men där hade funnits något som hade stoppat honom, varje gång. Han kunde inte sätta fingret på vad det var exakt, men det var något. Han avbröts i sina tankar av att någon knackade på dörren.
”Tom, är du okej?” Tom kom genast på fötter och halvt som halvt snubblade fram till dörren. Han vred om nyckeln som satt i låset och öppnade dörren endast på glänt. På andra sidan stod en flicka i samma ålder som honom och såg orolig ut.
”Jag hörde en duns från ditt rum och ville försäkra mig om att du inte hade slagit ihjäl dig”, sade flickan som hette Lucy. Tom skakade på huvudet.
”Nej, jag är okej. Jag tappade bara min medicin och gled av stolen”, han försökte låta övertygande men hans röst stockade sig något. Lucy rynkade lätt på ögonbrynen och såg om ens lite mer orolig ut än tidigare.
”Är du helt säker på att du är okej? Du får anfall väldigt ofta nu för tiden…”
”Jag är okej”, avbröt han henne. ”Du behöver inte oroa dig. Det är säkert bara årstiden som utlöser anfallen och det blir bättre om ett litet tag. Dessutom, vad spelar det för roll? Så länge jag har medicinen så…” Han avslutade aldrig meningen utan gav henne bara ett osäkert leende. Lucy suckade lite och såg ned på sina fötter.
”Jag antar det… Men Tom, lova mig då att du fortsätter att ta medicinen. Jag bryr mig om dig och vill inte att det ska bli som förra gången då du ”råkade glömma bort” att ta den.” Hennes röst var nära på att brytas när hon påmindes om gången då Tom hade lekt på stupet till döden. Hon trotsade impulsen att börja gråta och såg upp från sina fötter och mötte hans blick. För en kort stund såg även han olycklig ut när han påmindes om den speciella händelsen.
”Jag lovar”, svarade han sedan med en nu väldigt stockad röst. Lucy nickade lite och gav honom en sista blick innan hon började försvinna ned längs korridoren. Tom såg efter henne tills hon försvann kring ett hörn. Därefter stängde han tyst dörren efter sig och sjönk tillbaka in i rummet. Han satte sig tungt i stolen vid skrivbordet och stirrade tomt efter sig. En gråtfärdig känsla höll honom hårt till sig. Lucy var den enda personen på hela barnhemmet som verkligen brydde sig om honom. Hon såg inte felen hos honom och behandlade honom som om han vore en människa, precis som hon. Under åren som de båda hade känt varandra hade Lucy kommit att betyda allt mer för Tom. Han mådde inte bra av att se att hon hela tiden var orolig för honom trots att det var han själv som orsakade det. Han försökte göra sitt bästa för att få henne att bli lycklig, men där fanns något som hindrade honom från att lyckas fullt ut. Det var tankar, som egentligen inte var hans egna, om att han var otillräcklig. Om att Lucy egentligen bara betedde sig så mot honom eftersom hon ville vara snäll. Inte för att hon tyckte om honom. Allt hon gjorde var av ren och skär snällhet. Hon kunde se det monster som fanns inom honom, det monster han egentligen var. Ingen kan med ärligheten i behåll älska ett monster, inte ens Lucy. Dessa tankar fick honom att bryta ihop varje gång de slog över honom. Innerst inne visste han att han älskade Lucy, men som sagt, han var ett monster. Han var född för att leva ensam. Han kunde älska men inte bli älskad. I det ögonblicket hade han gjort vad som helst för att bli normal, för att ha blivit född som en människa. I ren avundsjuka hade han kunnat döda för att bli en i mängden. För att bli någon och inte något. Han ville vara en bland miljoner och inte en på miljoner.

Fredag, oktober 23.
I hela 16 år har jag orkat med mig själv. I 16 år har jag varit något som aldrig har passat in under någon livsform i världen. Under dessa år har jag hållit skenet uppe i hopp om att allt ska rasa en vacker dag. Att det jag är, det jag delar kropp med, ska ge upp och låta mig vara någon. Att jag ska kunna vara en normalt fungerande människa som alla andra. Men det kommer aldrig att hända, det vet jag nu. För varje dag som går blir mitt huvud allt tyngre. Tankarna som terroriserar mig blir allt fler. Det finns något hos mig som inte finns hos någon annan. Ibland är tankarna inte bara tankar, jag hör någon prata inuti mitt huvud. Det är inte tankar, men där finns en röst jag aldrig har hört förut. Han eller hon försöker säga åt mig vad jag ska göra, hur jag ska bete mig. För tillfället har jag fortfarande kraften att orka stå emot. Hur länge till jag kommer ha det vet jag inte. Oavsett vad så vet jag en sak. Det är den här rösten, den här saken inuti mitt huvud, som gör mig olik alla andra. Som gör att jag inte är en människa. Saken i mitt huvud gör mig till något. Precis som under alla andra dagar hade jag gjort vad som helst för att bli en människa. Vad som helst för att få vara en riktig person. Medan jag skriver det här känner jag hur den bittra avundsjukan kommer smygandes. Jag skulle aldrig erkänna mig själv avundsjuk på den mänskliga rasen, men innerst inne så vet jag att det är just det jag är.

Pennan som Tom hade skrivit med gled långsamt ur hans hand. Den rullade längs bordskanten och föll därefter ned på golvet. Precis som astmamedicinen några dagar tidigare, så rullade även pennan in under sängen. Tom brydde sig dock inte så värst mycket om det. Han skulle få fram den när han väl behövde den igen. Med en djup suck lutade han sig tungt tillbaka på den skrangliga stolen. Hans blick letade sig ut genom det fönster som var placerat en bit ovanför skrivbordet. Molnen låg som ett tjockt, grått täcke över världen. Från den våning han befann sig på så var himlen det enda han kunde se. Om han sträckte på sig kunde han ibland också se skymten av några hustak. Det var dock väldigt sällan som han lade ned den energin för en sådan liten sak. Efter att ha suttit så ett tag bestämde han sig till sist för att röra på sig. Han var sällan glad för att lämna sitt rum. Att se alla andra barn på barnhemmet springa runt i korridorerna, brottas eller utföra någon annan sorts aktivitet fick det att vända sig i hans mage. Han hade aldrig gjort något liknande själv. Då han under hela sitt liv hade varit medveten om att han var annorlunda så hade han dragit sig undan direkt. Han hade alltid suttit ensam i ett hörn istället för att leka med de andra barnen. Han ville inte riskera att smitta dem med vad det nu var som han hade. Det var återigen med en suck som han lade sin hand på det kalla handtaget. Tyst och väldigt långsamt vred han om nyckeln i låset. Dörren gick upp med ett svagt, klickande ljud. Till sin milda lättnade klev han ut ur rummet för att finna den långa korridoren tom. Han stängde dörren bakom sig och för en kort stund rörde han sig inte ur fläcken. När han väl fick liv i benen igen började han långsamt att röra sig ned mot trapporna. I och med att barnhemmet som han bodde i höll hus i ett enormt, flervåningshus var det ibland som att röra sig i en stor labyrint. Trapporna ringlade sig hit och dit, korridorerna svängde av när de själva ville det och våningarna var placerade på det mest underliga sätt. Toms lilla rum befann sig på femte våningen, trodde han. För de små barnen så var detta hus perfekt att leka äventyr i. För Tom var det ett rent helvete. Den del av huset han avskydde mest var nog trots allt trapporna. Inte nog med att de var snäva, trappstegen var outhärdligt smala och själva trappan var brant. Trappräckena som satt limmade i väggen var inte särskilt stabila heller. Men om Tom ville någonstans så var han tvungen att ta sig iväg via trapporna. Då han efter en mindre evighet stod och vinglade på det översta trappsteget så slogs han av en insikt. Om han skulle ”råka” snubbla ned för trappan och bryta nacken så skulle hela lidandet vara över. Ingen mer ångest, ingen avundsjuka, ingen längtan efter ett bättre liv, inga fler röster i huvudet, men det bästa av allt. Han skulle vara ingenting som var tusen gånger bättre än något. Dessutom skulle det hela se ut som en olycka och ingen skulle någonsin misstänka att det hade varit ett självmord från hans sida. Medan han stod där i sina tankar märkte han aldrig att någon dök upp bakom honom.
”Vart är du på väg”, frågade Lucy som länge hade betraktat honom där han stod och balanserade. Då han hade räknat med att han fortfarande var ensam så ryckte han till så kraftigt att han var nära på att falla huvudstupa ned för trappan. Som tur väl var lyckades han i sista stund greppa tag i trappräcket och återfå balansen. Han stirrade närmast skräckslaget på Lucy. När han till sist insåg att det bara var hon lugnade han ned sig.
Be henne dra åt helvete. Rösten i hans huvud hade vaknat till liv igen. Då han hörde den alldeles klart var det som om det fanns en tredje person utöver han själv och Lucy. Han skakade vagt på huvudet.
”Jag vet inte”, svarade han ärligt och såg från trappan till Lucy. Hon gav honom ett litet leende. Det var inte första gången som hon fann honom stående vid trappan och varje gång hon gjorde det hade han alltid varit lika förvirrad.
”Ska du ner”, frågade hon honom vänligt. Ville man tas med Tom fick man ha en rejäl dos med tålamod.
Säg åt henne att hon inte har med det att göra!
”Jag antar det”, svarade Tom nu lite mer osäkert. ”Jag gillar dock inte dessa trappor särskilt mycket.” Det sista muttrade han mer för sig själv än till Lucy.
”Inte jag heller”, erkände hon med ett lite skamset leende på läpparna. ”Det känns som att man ska snubbla så fort man sätter sin fot där och bryta nacken av sig.” Hon rös till när det scenariot visualiserades för henne. Tom som hade stått och tänkt på detta för någon minut sedan gav henne en osynlig, men skräckslagen blick.
Om du knuffar ned henne för trappan så slipper du hennes irriterande frågor. Dessutom kommer det se ut som en olycka, du kan alltid säga att hon snubblade! Det var som om någon lindade ett snöre kring Toms hjärta och drog åt när rösten kläckte den fruktansvärda idén. Han ruskade irriterat på huvudet i hopp om att den skulle försvinna. Under tiden såg Lucy, som vanligt, oroligt på honom. Oron i hennes bröst började övergå till ren sorg. Hon visste att det var något speciellt med Tom och att han led av det. Att dessutom veta att hon inte kunde göra något åt det hela fick henne att må ännu sämre. Försiktigt lade hon en hand på hans arm.
”Du behöver nog lite frisk luft”, klargjorde hon och började leda honom ned för trappan.

Lördag, oktober 31.
Det går fort nu. Jag vill likna det med cancer som jag har kämpat mot under mina år som något. När jag börjar se ljuset i slutet av tunneln, när jag tror att jag kommer att bli bättre, att kampen mot sjukdomen lider mot sitt slut. Det är då det bara blir värre. Istället för att fortsätta klättra för att komma upp till toppen rasar jag ned på en om ens ännu brantare sida. Det går fort och jag känner att kroppen ger efter. Det är inte mycket plats jag har kvar i min egen kropp. Rösten som finns där kräver allt mer. Kräver mer syre, kräver mer utrymme och ger ingenting till mig. Jag andas inte längre för att jag behöver det, jag andas för att rösten vill att jag ska göra det. Det går inte en sekund utan att jag har en dov huvudvärk. Det förvärras om jag försöker tänka. I denna stund kan jag inte länge förstå varför jag fortfarande är vid liv. När jag försöker sätta fingret på vad jag lever för blir det helt svart. Där finns inget.

Det hade gått en hel vecka sedan Tom lämnade sitt rum sist. Han satt enbart på sin säng och blickade ut över det trånga rummet. Där fanns inte mycket som han inte redan hade sett. Med andra ord, allt det han mer eller mindre ägde. Skrivbordet under fönstret, den skrangliga stolen som stod intill, sängen han satt på vilken stod precis till vänster om stolen. Framför dörren fanns en låda där de få kläder han hade, låg. Det han värdesatte mest var ändå den lilla nyckeln i låset. Med hjälp av den kunde han låsa resten av världen ute och han fick det lugn han ville ha. Det var i alla fall vad han intalade sig själv. Egentligen var sanningen precis tvärtom. Han låste in sig själv för att hålla sig borta från de riktiga människorna. Han var inte värd att vistas i deras närvaro. I och med att han hade hållit sig inom rummets fyra väggar så hade han inte heller ätit på en vecka. Han var sedan tidigare väldigt tanig och nu var han bara en levande hög av skinn och ben. Den gnagande hungern kunde han dock inte känna av. Den var dränkt i all ångest och självförakt. All fysisk smärta som han någonsin hade utsatt sig för kunde aldrig mäta sig med den psykiska smärta han kände varje dag. Han hatade precis allt med sig själv. Det han var. Hur han såg ut. Hur han mådde. Men mest av allt hatade han sig själv för att han över huvud taget existerade. Skulle han leva ville han vara en riktig människa. Att vara något var värre än amöba.
Du tänker helt fel min vän. Rösten som hade varit hans enda sällskap under en veckas tid tog sig friheten att prata med honom igen. Nu för tiden brydde han sig inte längre om att ignorera den. Han kunde till och med svara på dens meningar högt. Han kunde inte tänka längre, han brydde sig inte om vad han gjorde. Han höll på att sjunka och gjorde det snabbt.
”Jaså? Vad gör jag för fel då?” Apatin sköljde över honom likt en tsunami.
Du förstår inte principen av vad du är. Du blev något då dina föräldrar inte hade kunskapen om att skapa en riktig person, en riktig människa med ett liv. För att skapa ett liv ska ett liv tas. Det är där felet ligger. Ett liv offrades inte vid din födsel, men det gör egentligen ingenting. Du kan fortfarande rätta till det. Om du tar ett liv kommer du att bli någon. Du kommer att bli en människa som du har velat i 16 års tid. Du kommer inte längre att behöva mig.
Nya tankar började snurra i hans huvud. Plötsligt lät röstens ord väldigt logiska. För att skapa ett liv måste ett liv tas, annars hade jorden varit alldeles full av levande varelser. Tack vare detta började ett nytt hopp brinna i hans bröst. Om det vore så enkelt skulle han snart vara någon som han hade velat vara i flera år. Han skulle inte längre behöva vara avundsjuk på alla andra eftersom han skulle vara en av dem. Idén var väldigt lockande. Allt eftersom att timmarna gick efter detta började allt fler idéer gro i hans huvud. Alla kom från rösten som under en tid hade hemsökt honom. När allt hade gått så långt att det inte längre gick att vända tillbaka var Toms huvud så fullt att han inte längre visste ut eller in. Det var inte längre han som hade kontrollen över sin kropp, även om det var det han trodde.

Nära midnatt var alla lampor på barnhemmet släckta. Tanken var att alla som bodde där vid det här laget skulle sova i sina sängar. En som inte gjorde det var Tom. Han hade suttit uppe hela kvällen och smitt på de planer som grodde i hans huvud. Hela tiden hade han varit medveten om vartenda steg som togs utanför hans dörr. Han ville vara säker på att ingen hörde honom prata med den märkliga rösten. Efter flera timmar kunde han höra den stora klockan längst ned i korridoren slå tolv slag. Klockan hade precis nått midnatt och detta var klarsignalen för Tom. Han reste sig på sina ostadiga och sömniga ben. Vacklande tog han sig fram till dörren och lade örat mot det kalla träet. Allt han kunde höra var sina egna, rosslande andetag. Försiktigt förde han sin ena hand till nyckeln och den andra till handtaget. På tre vred han tyst om nyckeln till låset och på fyra pressade han ned handtaget. Utan ett ljud gled hans dörr upp. Tyst smög han ut i korridoren. Dörren stängde han ljudlöst och därefter såg han sig omkring. Det han kunde se var konturerna av flertalet stängda dörrar, den stora klockan lös från sin plats på väggen och på andra sidan korridoren fanns ett fönster. Genom detta silade månen sina silveraktiga strålar. En av dem hamnade på det översta trappsteget. Så tyst han bara kunde tassade Tom bort till trappan. Där fastnade han i vanlig ordning på trappsteget och balanserade för någon minut. Han kollade ned i det djupa mörkret och kunde inte låta bli att undra vad som fanns där. Efter att ha dragit ett djupt andetag började han långsamt att ta sig ned för de 74 trappstegen. När han till slut kom ned till våningen under kände han en viss lättnad blossa upp i bröstet. Nu återstod det dock fyra våningar innan han var på bottenplan och kunde ta sig ut till nattmörkret. Detta var dock lättare sagt än gjort. Byggnaden var gjord för att likna en labyrint och de som hade stått för bygget hade också lyckats. Det tog Tom nära en halvtimme att ta sig ned till entrén från fjärde våningen. När han väl stod där nere var han tvungen att ta stöd mot en vägg. Han hade ingen kraft till att stå upprätt. Egentligen hade han heller ingen energi till att genomföra det han höll på med. Eftersom han inte hade ätit på mer än en vecka fanns det ingenting som drev hans kropp till att orka ta det minsta steg. Det var bara hoppet om att få bli en riktig människa som drev honom till att plåga sig själv fysiskt. Till att fortsätta göra det. När han efter en bra stund lyckats återhämta sig började han återigen röra sig mot utgången. Denna var i själva verket en tvådelad dörr på nära tre meter i höjd. Onödigt hög om man frågade Tom. Trots den magnifika höjden hade man inte mycket till lås. Själva låset var inte mycket mer än en hasp och ett litet lås där nyckeln fortfarande satt i. Utan vidare haspade Tom upp dörren, vred om nyckeln och tog därefter bort den från låset för att sedan lägga den i sin ficka. Så tyst som möjligt pressade han ned handtaget och knuffade upp dörren. Denna gled upp minst lika tyst som hans egen hade gjort. När öppningen blev större slog den kyliga nattvinden honom i ansiktet. Det var något kallare än han hade räknat med men det stoppade inte honom. Han pressade sig genom öppningen och nästan snubblade ned för de få stentrapporna. Därefter stannade han upp och fyllde sina lungor med kall nattluft. Han såg upp på fullmånen som lade ett mjukt silveraktigt sken över hans huvud och lyste upp hans väg. Sedan fortsatte han ned längs grusstigen utan att vara medveten om att hans kroppstemperatur stadigt sjönk. Den vita t-shirten han bar, som för tillfället också var flera nummer för stor, fladdrade när vinden lekte med den. Under den fanns en skelettliknande kropp som i vanliga fall skulle ha rasat ihop om det blåste på den. Även hans byxor var så stora att de knappt satt uppe. När Tom nästan hade nått hela vägen till järngrinden kunde han höra steg bakom sig. Hastigt snurrade han runt och kunde till en början inte avgöra vem det var som kom efter honom. Allt han såg var konturerna av en person.
”Och vart hade du tänkt ta vägen nu Tom? Det är mitt i natten!” Lucy.
Döda henne.
”Du behöver inte bry dig om det. Gå in igen Lucy.”
Döda henne!
”Du kommer att frysa ihjäl…” Den överdrivet oroliga och omtänksamma Lucy kom allt närmre. Paniken slog så hårt i Toms bröst att han trodde att han skulle gå itu. Rösten i huvudet mässade allt högre om att han borde döda henne. Marken under hans fötter började snurra och det blev droppen som fick bägaren att rinna över. I den sekunden blev han galen. När Lucy till sist hade kommit fram till honom lade han sina kotiga händer kring hennes hals och ströp henne. Det tog inte så lång tid som han hade trott innan hennes kropp segnade livlöst till marken. In i det sista hade hon varit så snäll så att hon inte ens hade kämpat emot när Tom ströp henne. Inte ett ljud hade lämnat hennes läppar under hela tiden. Hon hade snabbt funnit sig i sitt öde. Allt tack vare att hon hade brytt sig för mycket.
Duktig pojke. Det var det sista som rösten någonsin sade till honom. Efter att Lucy hade dött försvann den helt och hållet. Han behövde den inte längre. Han var frisk. Han var en riktig människa som alla andra till sist. Efter 16 år som något var han slutligen någon. Allt som hade plågat honom under dessa år rann av honom likt vatten när Lucy till sist satte livet till. Det fanns inte längre någon ångest som brann i hans bröst, självföraktet lättade och försvann till slut helt. Allt han nu kunde känna som gjorde ont var hungern. Den skulle dock vara lätt att stilla. I samma ögonblick insåg han också att avundsjukan hade försvunnit. Han hade inte något att vara avundsjuk på längre. Den synd som helvetet hade gett honom vid födseln hade lämnats tillbaka. Känslan av att vilja skratta av ren lycka förföljde honom under de kommande minuterna. Långsamt började han gå tillbaka till barnhemmet. Liket han lämnade efter sig ägnade han inte en tanke. Allt han ville nu var att få komma in i värmen. När solen steg på morgonen skulle han berätta för Lucy att han var frisk. För det var vad han hela tiden hade haft i tankarna. Att få bli frisk för Lucys skull. Han hade under ett längre tag varit medveten om att hon älskade honom. Hon brydde sig av ren tillgivenhet och fanns alltid där när han behövde henne. Han hade aldrig kunnat besvara hennes kärlek eftersom det hade varit något fel på honom. Men nu när han var frisk kunde han äntligen göra det. Det var också därför han aldrig hade tagit livet av sig. Han levde på hoppet om att en dag bli frisk för att kunna berätta för henne vad han kände. Den enda riktiga människan som hade känt till hans fel men aldrig lämnat honom för det. I samma stund som han satte sin fot på det första trappsteget vek sig benen under honom. Han föll på knä framför stentrappan. Långsamt vred han på huvudet och kollade bort mot grinden. På den kalla grusstigen låg en kropp som bara för några minuter sedan hade tillhört Lucy. Sanningen började långsamt komma ikapp honom. Ett starkt illamående började i hans mage och kröp upp mot hans hals. Han fick kämpa för att inte kräkas på fläcken. Ostadigt tog han sig upp på fötter igen och mer eller mindre sprang bort till den livlösa kroppen. Där sjönk han återigen ner på knä. Försiktigt lutade han sig över hennes ansikte samtidigt som han med sina beniga fingrar letade efter någon puls på hennes hals. Hennes ögon stirrade tomt ut i luften och den lilla glöd som tidigare hade funnits där var död. När han till slut fick bita i det sura äpplet och inse att det inte fanns någon puls bröt han ihop. Den lilla kraft han hade haft kvar i kroppen försvann. Han orkade inte längre hålla sig upprätt och sjönk ihop med ansiktet precis intill Lucys. Han hulkade, snyftade och grät som ett litet barn som inte fick sin vilja igenom. Lyckan som hade funnits hos honom försvann helt och hållet och ersattes av all världens ångest och sorg. Den psykiska smärtan slog mot honom som en bomb. Hela hans innandöme höll på att slitas itu. Hade det gjort ont tidigare så var det ingenting mot vad det gjorde nu.
”Vad i helvete har jag gjort?” Han var fruktansvärt arg på sig själv. Priset han hade betalat för att bli någon hade varit högre än vad han hade förväntat sig. Han hade också betalat det och blivit någon, eller någonting. Han var en mördare. En ren idiot som inte tänker längre än vad näsan räcker. Han dödar den han älskar för att bli tillräckligt frisk för att kunna leva med henne. Inte nog med det, han hade dödat logiken i det hela. Om det nu hade funnits någon. Försiktigt rätade han på sig och drog upp den slappa kroppen i sitt knä. Han strök undan håret som låg i hennes ansikte för att kunna se henne. Bara sekunden därpå befläckades hennes kind av en salt tår. Kort därpå kom en andra och en tredje. Han kramade hårt om henne och gömde sitt ansikte i hennes hår. Långsamt drog han in hennes doft i sin näsa. Det störde honom något enormt att hon var död men det retade ihjäl honom att hon hade låtit honom göra det. Att hon hade låtit honom göra det för att hon ville vara honom till lags.
”Jag är så ledsen”, mumlade han i hennes hår medan tårarna fortfarande rann. ”Det var inte meningen att det skulle bli du. Jag gjorde det däremot för din skull. Jag kunde inte älska dig då det fortfarande var så mycket fel med mig, det är det visserligen fortfarande men ändå… Jag älskar dig Lucy och det var inte meningen att det skulle sluta såhär.” Han kysste henne löst på pannan.

Söndag, november 1.
Jag har begått det största misstaget i mitt liv. Lucy är död tack vare mig. Jag har ingenting kvar att leva för. Under hela mitt liv har jag levt för henne. I hopp om att jag en dag skulle vara tillräckligt frisk för att kunna finna ord för vad jag känner för henne. Under de år jag kände henne har jag hela tiden stått i skuld. Ingen har någonsin visat ett sådant tålamod som hon gjorde. Jag är fullständigt säker på att hon visste att det var något fel med mig, men hon sade det aldrig. Hon brydde sig inte om det. Hon såg personen bakom monstret som jag var. Hade jag vågat tänka steget längre än vad min näsa räcker så hade ingenting varit som det är idag. Lucy hade fortfarande varit vid liv och jag hade inte skrivit det här i andan av en mördare. Om jag hatade mitt liv tidigare så är det ingenting gentemot nu. Jag kan inte ställa någonting till rätta. Aldrig någonsin. Den dag jag dör kommer jag att åka raka vägen ned till helvetet. Jag har sett Lucy för sista gången då jag vet att hon inte finns där. Om jag hamnar där för att jag har mördat eller för att jag levde under en dödssynd vet jag inte. Men det är dit min sista färd går.

Tom reste sig aldrig upp från marken där han satt med Lucy i sin famn. Nattens kyla blev framåt småtimmarna mer intensiv och när solen började leta sig upp över horisonten hade Tom redan frusit ihjäl.