Jag berättade aldrig för mina föräldrar om vad som hade hänt under natten. Det hade räckt med att jag berättade om att jag hade öppnat fönstret så hade de kunnat räkna ut resten själva. Därefter skulle de ha vridit nacken av mig. När jag kom ned till frukosten morgonen därpå lade mamma genast märke till att jag var ovanligt blek. Det var självklart inte det enda jag var. Jag hade en hemsk huvudvärk och var riktigt trött.

"Hur är det gumman", frågade hon och såg oroligt på mig. "Du ser riktigt blek ut."

"Jag mår inte så bra", svarade jag undvikande. Istället fortsatte jag att förstrött röra om i mitt te. Jag var inte ett dugg intresserad av att behöva dricka det. Inte heller hade jag någon aptit. Jag var likgiltigt inställd till allt.

"Då ska du absolut inte gå till skolan idag", sade mamma bestämt. "Gå upp och vila dig istället så kommer jag snart upp med nytt te till dig." Jag nickade kort och lämnade köksbordet. Det var med en stor möda jag tog mig upp för de femton, hala trappstegen. Kort därpå stupade jag rakt ned i sängen. Det var fortfarande märkbart kyligt i rummet men elementet hade hunnit värma upp det lite. Jag kröp in under mitt täcke och virade in mig i det. Inte en droppe blod hade hamnat på vare sig kudden, täcket eller lakanet. Med andra ord fanns det inga spår efter nattens händelser. Fem minuter senare kom mamma upp med mitt te. Jag bad henne ställa det på mitt nattduksbord och därefter försvann hon ned till köket igen. Eftersom mitt rum låg precis över köket kunde jag höra henne knappa på telefonen. Hon höll på att ringa min skola. Jag var inte en plugghäst men för en gångs skull kändes det skönt att slippa gå till skolan på en måndag. Mina tankar gled oundvikligen tillbaka till mannen som hade dykt upp i mitt rum. Trots att det hade varit mörkt kunde jag se honom i sin helhet framför mig. Det svarta håret som förstärkte de röda ögonen. Den silveraktiga huden och kylan som omgav honom. Dessutom kunde jag fortfarande känna hans läppar på min hals. Precis på det ställe där det nu fanns två röda prickar till ärr.

Det tog en vecka innan jag kunde förmå mig själv att lämna sängen, och ytterligare en vecka innan jag var tillbaka i skolan. Huvudvärken hade inte riktigt gett med sig, men den var uthärdlig. Dagen då jag väl klev in genom skolans port stod Daniel och väntade på mig. När han såg mig komma gåendes sken han upp likt en sol.

"Här passar det visst att vara sjuk. Du har varit borta i två veckar, TVÅ VECKOR! Utan att säga ett ord till mig", sade han överdramatiskt innan han slog mig löst i ryggen.

"Jag har haft influensa", ljög jag och klistrade på ett halvt som halvt falskt leende.

"Tror jag det, du är fortfarande lite blek om nosen." Vi skrattade lite kort innan vi under tystnad gick bort mot våra skåp. Det värsta med skolan var det faktum att det var den enda skolan i hela Perya. Här fick man trängas med elever från lekåldern upp till niondeklassarna. Ville man sedan läsa vidare och göra något av sitt liv tvingades man söka vidare bort från staden.

"Följer du med till biblioteket efter skolan", frågade Daniel plötsligt och väckte mig från mina tankar.

"Vad ska du göra där?" Jag tog ut min mattebok, block och en penna innan jag slog igen skåpsdörren med en lätt smäll.

"Jag hade tänkt kolla lite i en bok, vad gör man annars på ett bibliotek?" Jag ryckte på axlarna.

"Jag vet inte, men jag följer med ändå." För andra gången sken han upp som en sol och lade sin arm över mina axlar. Därefter drog han bort mig mot mattesalen.

Dimman som hade legat över staden hade sakta men säkert börjat försvinna. Fortfarande låg det dis kvar men det tjocka täcket hade lösts upp. Trots att vi närmade oss början på april drog det kyliga vindar. Jag drog jackan tätare intill kroppen och lade sedan armarna i kors under brösten. Händerna höll jag intill sidan för att inte frysa om fingrarna.

"Är det bara jag eller är det verkligen kallt", frågade jag och såg på Daniel. Han höll på att dra upp blixtlåset på sin egen jacka.

"Det är kallt", höll han med och körde in händerna i fickorna. "Men det är inte långt kvar, biblioteket ligger här runt hörnan."

"Jag vet", sade jag. "Jag är också uppfödd här." Daniel skrattade lite och precis då dök den vita byggnaden upp framför oss. Biblioteket i Perya var en ganska magnifik byggnad. Taket var format som en kupol och målat i en gul färg som i solen glänste likt guld. Även karmarna runt de rundade fönstren var målade i samma färg. Trappan upp till trädörren var i grå marmor och räckena var lackade i svart. Inuti var det enormt. Det fanns flera bokhyllor för de olika bokstäverna. Alla författare vars efternamn började på A stod i A-bokhyllan, började efternamnet på B stod de i B-bokhyllan och så vidare. I ett av hörnen fanns det två stycken soffor där man kunde sitta och läsa om man ville det. Nära dörren fanns disken där bibliotekarierna satt.

"Vad är det för bok du ska kolla i nu då", frågade jag och tog av mig jackan. Väl inomhus var den inte behövlig. Noggrant vek jag ihop den och hängde den över min väska.

"Det får du se", svarade Daniel och travade raskt iväg till en av bokhyllorna. Långsamt följde jag efter honom. Jag hann se honom gå förbi G-bokhyllan innan han försvann ur sikte. Själv tog jag det lugnt och läste på flera av bokryggarna. Här fanns det någonting för alla. I alla fall så länge man visste författarens efternamn. Jag stod och läste på baksidan av en tjock bok när jag hörde Daniel ropa på mig. Försiktigt ställde jag tillbaka boken och började röra mig bortåt.

"Vart är du då", frågade jag halvhögt. Jag var väl medveten om att folk inte tyckte om att man pratade för högt här.

"Z-bokhyllan", svarade Daniel dämpat. Vad gör du där borta, tänkte jag för mig själv. Z-bokhyllan hade bara tre hyllor och dessa var knappt fyllda. Ändå hade Daniel lyckats hitta den tjockaste bok man kunde tänka sig. Med ett nöjt leende på läpparna sjönk han ned i en av sofforna.

"Vad är det där för bok", frågade jag och sjönk ned bredvid honom. Först svarade han inte eftersom han satt med näsan i bokens register. Hans högra pekfinger drogs lätt över de långa raderna med utstickande ord.

"Aha", sade han plötsligt. Nyfiket lutade jag mig lätt över för att se vart hans finger hade stannat. 'Stadens va' vart allt jag såg för fingret täckte resten. Lätt knuffade jag undan det så att hela meningen blottades. 'Stadens vampyrer'. Något hårt och tungt knöt sig i min mage. Den där natten låg fortfarande färsk i mitt minne.

"Varför är du så intresserad av dem?" Nog för att jag var nervös, men som tur var skvallrade inte min röst om det.

"Jag vill bara veta vilka de är", svarade han frånvarande. Han var i full färd med att leta upp rätt sida. Jag lutade mig tungt bakåt och slöt ögonen för en sekund. Vampyrens ansikte framträdde detaljrikt för mina ögon. Skulle det finnas en bild på honom i boken så skulle jag direkt känna igen honom. Daniel gav ifrån sig ännu ett nöjt ljud som tydde på att han hade hittat det han letade efter. Långsamt öppnade jag ögonen igen. Han lutade sig sakta bakåt. Daniel rättade försiktigt till boken i sitt knä och slickade sedan på sina fingrar för att kunna bläddra sida. På den sida han hade uppe stod det bara två ord. 'Stadens Vampyrer'. Bokstäverna var snirkliga och bläcket de hade skrivits med hade nötts ut. Dessutom hade själva sidan börjat gulna.

"Du ska nog vara rätt försiktig med den", påpekade jag. "Den ser både gammal och ömtålig ut." Han nickade till svar.

"Självklart. Den har funnits här ända sedan pakten mellan oss människor och dem lades", sade han och bytte därefter sida. Överst på den nya sidan stod det ett långt, utländskt namn vilket jag hade svårt att läsa. Handstilen var krokig och även här var bläcket väldigt nött. Under namnet fanns det en handritad bild på den man som namnet tillhörde. Det var ju trots allt så att vampyrer inte fastnade på bild om man inte själv ritade dit dem. Den här mannen hade ett högt hårfäste med svart, kort hår som var kammat bakåt. Näsan var spetsig och under den fanns ett par smala, röda läppar. Kinderna var något gropiga medan ögonen brann ilsket röda. Läpparna var också något särade så att de långa hörntänderna blottades. Om man gick efter bilden skulle han vara närmre en och nittio lång. Till vänster om bilden stod det sedan en massa text om honom. Vart han kom ifrån, hans liv som människa och vad som utmärker honom just idag.

"Har du sett honom", frågade jag och lutade mig mot Daniels axel. Jag hade ofta hört om vampyrer som gudomligt vackra varelser, men den där mannen var långt ifrån vacker.

"Nej... eller jag tror inte det. Man ser inte riktigt vem som är vem bakom deras utstyrslar", svarade han och ryckte något på axlarna. Han fortsatte att bläddra. Under de kommande fem minuterarna fortsatte han att bläddra, stanna upp, läsa lite, kolla på bilden och sedan fortsätta bläddra. När det verkade som att vi hade gått igenom de flesta möttes jag av en bild som fick mitt hjärta att missa några slag. På bilden fanns en längre man med svart hår som gick i vågor ned till hans axlar. Den ritade bilden hade inte fångat upp hans silveraktiga hud, men den var trots allt blek. Även hos honom, som hos många andra, var kinderna något gropiga och läpparna något särade i ett snett grin. Här blottades hörntänderna mer än tidigare och man kunde se hur vassa de skulle vara. Ögonen brann i en intensiv röd färg. Genom att bara se honom på bilden fick jag känslan av att han var viktig. Han hade en högt rang hos resten av vampyrerna. Jag började sakta må illa. Sidan pryddes med enbart ett förnamn. 'Vladimir'. Än en gång framkom de snirkliga bokstäverna, men den här gången var bläcket rött. Likt blod.

"Han skulle man inte vilja ha hos sig på natten", kommenterade Daniel och höll på att byta sida när jag stoppade honom. Försiktigt pressade jag fingrarna mot pappret och tvingade honom att lägga ned sidan igen.

"Jag tror att jag har sett honom förr", sade jag men hade ingen tanke på att berätta hela sanningen för honom. För första gången på kanske tio minuter såg han på mig. Hans blick var nyfiken men också något allvarlig.

"Jaså? När och vart", frågade han. Jag kunde höra en viss iver i hans röst som han tappert försökte sänka. Utan något vidare resultat.

"Det var väl några månader sen, jag minns inte riktigt", började jag lite avfärdande som om det inte vore något speciellt. "Det måste ha varit när du inte var med eftersom då borde du också ha sett honom." Daniel nickade instämmande. Därefter svängde jag ihop en kortare berättelse om gången då jag hade "sett Vladimir". Jag hade sett honom. Dock var det varken då eller på det sättet som jag sade till Daniel. Sanningen skulle ha varit svår att uthärda. När jag tystnade igen såg han fortfarande på mig med stora ögon.

"Vilken tur att han inte tog dig. Jag menar, han ser inte ut att vara en som skulle tveka om det." Han slog försiktigt ihop boken, inte alls intresserad av att kolla igenom de sista sidorna. "Dessutom är du väldigt vacker så om jag vore du skulle jag vara på min vakt. Det är nog inte bara pojkar som är ute efter dig", sade han sedan med ett skratt. Jag boxade honom lätt på axeln. Han satte tillbaka boken i Z-hyllan innan vi lämnade biblioteket. Medan han hade varit upptagen med att försöka baxa upp boken hade en snabb tanke sprungit genom mitt huvud. Det var ett gäng ord som jag hade fått höra bara två veckor tidigare.

"Inte kunde jag döda en så vacker varelse." Jag rös när jag kom ihåg vem som hade uttalat dem.

Efter en lång och snörik vinter började våren sakta men säkert att komma. Dagarna blev allt längre medan vädret blev allt varmare. De gråa dagarna ersattes med en strålande sol på en klarblå himmel. För befolkningen i Perya blev det fler timmar som man kunde spendera utomhus. Trots det skulle man ändå följa de stränga reglerna som fanns. För sitt eget bästa. Särskilt den gällande att man inte får ha ett fönster öppet på natten. Även om det skulle vara så varmt att man höll på att bli galen. Det var bara att bita ihop.

Någon gång i mitten av mars kom en tjock dimma svepande. Den lade sig som ett täcke över staden och låg sedan kvar i flera veckor. Under den tid som dimman tog över blev nätterna något mörkare igen. Alltid lika klara, men beslöjade av dimman. Tusentals stjärnor glittrade över Perya medan månen sken likt silver på svart sammet.

I slutet av mars vaknade jag av att något krafsade på mitt fönster. Klockan hade precis passerat ett och natten var ovanligt mörk, trots att det var dimmans tid. Månen existerade inte medan stjärnorna fortfarande glittrade. När jag såg bort mot fönstret var det ingenting där. Därför låg jag kvar i sängen och försökte somna om. Jag hann knappt vända mig om innan det krafsande ljudet hördes igen. Min nyfikenhet hade nu väckts till liv. Sakta drog jag av mig täcket och lade benen över sängkanten. Medan jag satt på sängen kunde jag fortfarande inte se något annat än den klara natthimlen. Försiktigt trevade jag mig fram i mörkret för att öppna fönstret och kika ut. Jag lossade hakarna och sakta gled fönstret upp. Nyfiket lutade jag mig en liten bit ut, men fortfarande ingenting. Allt jag såg var den tjocka dimman som mjukt omslöt huset och som drog sig bort mot skogen. Tittade jag uppåt möttes jag av stjärnorna. Där fanns ingenting som skulle ha kunnat krafsa på mitt fönster. Jag höll på att dra mig inåt igen och stänga fönstret när något stort svepte över mitt huvud. Vassa klor rev loss flera hårtestar. Förskräckt vände jag mig om och möttes av en jättelik fladdermus. Djuret hängde uppochned i min lampa och betraktade mig intresserat med sina små, blodröda ögon. Skrämd av det plötsliga besöket greppade jag tag om elementet bakom mig. I det ögonblicket kunde jag svära på att fladdermusen log åt mig. Hjärtat slog nu så hårt i bröstkorgen att jag var rädd att det skulle sprängas. Jag andades stötvis och ångrade att jag över huvud taget hade lämnat sängen. Långsamt började fladdermusen att smulas sönder likt ett gammalt papper som har legat i hundra år. Därmed förväntade jag mig att se en liten hög av aska kvar på golvet. Istället började en längre man träda fram ur askan. Han var stiligt klädd i kostym medan hans hud sken som silver. Svart hår gick som vågor ned till hans axlar och ramade in det smala ansiktet. Ett par ilsket röda ögon vilade tungt på mig. Hade det inte varit för mitt grepp om elementet hade jag fallit ihop i en hög. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte förmå benen att röra sig. Istället var jag fastklistrad där jag stod. I nästa stund befann han sig på min vänstra sida med en iskall arm om mina axlar.

"Varför sätter du dig inte ned", frågade han med en hes röst som påminde starkt om en orms väsande. Jag kollade snabbt upp på honom innan jag vände ned blicken igen. Jag förmådde inte säga någonting. Hans blick var som fastnaglad vid mig och ett snett leende spred sig på hans läppar.

"Jag ber dig", sade han hesare än tidigare. Hans arm slöt sig hårdare kring min axel och drog mig bort mot sängen. Där tvingade han ned mig innan han själv satte sig. Det växande leendet blottade två långa, vassa hörntänder. Vid det laget var jag så rädd att jag vara nära på att spy. Tårarna brände innanför mina ögonlock och hotade med att börja rinna. Envist blinkade jag bort dem.

"Snälla var inte rädd. Ditt blod lär smaka hemskt." Dog jag inte nu så skulle mina föräldrar ha dödat mig om de fick veta att jag hade varit dum nog att öppna fönstret mitt i natten. När tårarna till slut gav med sig började istället min kropp att skaka hysteriskt. Mannen bredvid mig strök undan mitt hår så att min hals blottades. Hans beröring gav mig rysningar. Jag blev knappast förvånad när han sedan luktade på mig.

"Det här kommer inte göra ont", sade han tyst. "På mig", tillade han sedan med ett torrt skratt. Det fick mig knappast att må bättre. Jag skruvade besvärat på mig.

"Vi kan göra det här på ditt sätt eller på mitt sätt om du bara tar det lugnt", viskade han i mitt öra samtidigt som han lade sin andra arm om mig. Han föste mig närmre sig så att jag nästan satt i hans knä. Jag drog flera djupa andetag och förberedde mig för det värsta. Flera tusen tankar och frågor hann pendla mellan mina öron. Varför gjorde jag det? Hur kunde jag vara så dum? Vad kommer hända nu? Frågorna väckte paniken till liv igen och trots att jag försökte lugna ned mig blev jag ofrivilligt ännu stelare. Försiktigt började han stryka sin kalla hand längs min arm i ett lugnande syfte. Det var först när han strök sin kalla hand över min bara hud som jag insåg hur kallt det började bli i rummet. Fönstret stod fortfarande öppet på vid gavel och släppte in kall luft. Huden hade knottrat sig över hela kroppen och läpparna började med säkerhet bli blåa. Än en gång förde han undan håret och blottade min hals. En rysning sprang genom min kropp när jag kunde känna hans tänder rispa min hud.

"Det lär inte göra ont så länge du håller dig lugn", sade han medan han försiktigt pressade sina läppar mot min hals. Det kittlades så pass att jag av ren reflex grep tag om hans arm. Lika varsamt flyttade han upp dem några centimeter innan han kittlade mig igen genom att en andra gång pressa läpparna mot min nu kalla hud. Inte nog med att det kittlades, det kändes okej. Jag gillade känslan som spred sig i min mage. Det brände på ett behagligt sätt. Omedvetet sjönk jag ihop i hans armar. Min kropp hade kopplat bort all kyla och rädsla och musklerna orkade inte hålla mig upprätt längre. Samtidigt stack det till i halsen. En kort men intensiv smärta skar genom de slappa musklerna. Bara sekunderna därpå sköljde en drogande känsla över mig. Min kropp blev tung och mitt huvud föll hjälplöst bakåt. Det enda jag kunde känna var hur blodet rann ut ur de två små hålen som nu fanns i min hals. Min blick var riktad upp i taket. Det var också allt jag såg. Ett vitt tak som var dåligt målat. Min hand låg fortfarande över hans arm men mina fingrar var för tunga för att jag skulle kunna sluta dem. Jag var en tung geléklump utan någon som helst kontroll över mig själv. Efter något som kunde ha varit en evighet kände jag hur hans långa tänder lämnade min hals. Lite blod fortsatte att rinna. Det kändes varmt mot min kalla, bleka hud. Mina andetag var rossliga och jag låg nu raklång i sängen. Jag kunde inte röra mig. Då för första gången rann tårarna. Han hade inte dödat mig. Han hade avslutat innan det var för sent, innan min kropp var tömd på blod och mitt hjärta hade slutat slå. Det slog svagt, men det slog. Jag var vid liv och skulle allt eftersom bli starkare igen. Nu var jag svag. Jag var ett kolli som låg på min egen säng utan att kunna röra mig. Han lutade sig över mig och lät sina läppar mjukt nudda vid mina. Den brännande känslan kom tillbaka och min kropp som en gång hade varit nedkyld återfick lite av sin forna värme. Ögonblicket därpå stod han borta vid fönstret. Jag kunde inte se honom då jag inte kunde vrida på huvudet men jag visste att han var där. Vart skulle han annars ta vägen?

"Inte kunde jag döda en så vacker varelse", sade han som om han hade hört mina tankar alldeles nyss.

"Glöm inte att stänga fönstret", fortsatte han sedan. "Jag gillar inte att andra stryker omkring på mitt revir." Sekunden därefter var han borta. Lika ljudlöst som den svaga brisen. Det tog flera timmar innan jag var stark nog att resa på mig igen. Det första jag gjorde då var att faktiskt stänga fönstret.

Idag spenderade jag mer eller mindre en hel dag på stan med en av mina vänner. Först träffades vi vid tågstationen och gick sedan till polisen för att hon skulle skaffa sig ett nytt pass (då hon är en av de som ska följa med till London i Juli). Då vi var klara där gick vi och fikade på Lennarts innan vi strövade runt i staden och kikade in i diverse affärer. Efter att ha gått runt i ett par timmar så satte vi oss ned och började planera vår resa till England. Vi bestämde vad vi skulle göra, när vi skulle göra det och vad vi behövde förbereda medan vi fortfarande är i Sverige. Då klockan vid det här laget började bli ganska mycket så rullade vi vidare och åt på Subway innan vi skiljades åt och åkte hem åt varsitt håll.

I år har vi slagit på stort och sått samt odlat en massa örter, grönsaker, frukter och gud vet vad. Så på vår tomt kommer man i sommar att (förhoppningsvis) kunna hitta följande:
- Bönor
- Morötter
- Chili
- Fläder
- Tomater
- Meloner
- Kiwi
- Persikor
- Körsbär
- Päron
- Broccoli
- Purjolök
- Vitlök
- Gräslök
- Jordgubbar
- Hallon
- Basilika
- Dill
- Citronmeliss
- Rosmarin
- Oregano
Sedan har jag säkert glömt någonting för det är hemskt svårt att hålla koll på allt haha!