2013:
           

2015:
     

  Yoda ska till veterinären på Onsdag för att kolla upp den här dumma hältan...

"Ana för i helvete... kom ut därifrån!" Han slog till dörren med näven och det var nästan så att träet gav efter. 'Jag är inte här, jag är inte här, jag är inte här', mässade jag om och om igen inuti mitt huvud. Det kändes inte särskilt mycket bättre men jag lugnade mig dock något.

"Jag vet att du är där Ana, gör dig inte dummare än vad du redan är", väste Vladimir genom dörren. Jag var inte sen med att krypa till andra sidan av rummet. Sekunden därpå gav dörren vika. Det var en rasande Vladimir som kom in i rummet, fann mig tryckt mot väggen och som sedan drog mig ut därifrån. Snart var även dörren på sin plats igen. Skrämt kurade jag ihop på golvet, tryckt mot närmsta vägg. Jag gömde ansiktet mot låren. Där fick jag dock inte ha det särskilt länge. Vladimir grep tag om mina överarmar och tvingade mig upp på fötter igen. Ögonen brann på honom och hela ansiktet var förvridet av ilska. Jag vägrade att möta hans blick så jag blickade hela tiden ned på mina fötter. För första gången någonsin var jag totalt livrädd för honom. Det måste han ha märkt eftersom min kropp skakade okontrollerat. Hade han inte hållit mig i armarna hade benen vikt sig under mig.

"Nu är du väl nöjd", väste han i mitt öra. Jag skakade bara på huvudet, fortfarande utan att se på honom. Tårarna började rinna för minst sjunde gången den dagen. Även om han skrämde mig till vansinne ville jag berätta för honom att jag älskade honom. Dock var jag mer rädd för att han skulle skratta mig rakt i ansiktet.

"Nu fick du ju som du ville", fortsatte han utan att ta blicken från mig.

"Nej", kved jag skrämt. Även om han höll upp mig vek sig nu mina ben. Jag hängde tungt i hans händer.

"Vad menar du med nej?" Än en gång skakade jag på huvudet. Allt jag ville var att han skulle släppa mig så att jag kunde sjunka ned genom golvet.

"Om du nu hatar mig så mycket, varför släpper du mig inte", frågade jag med en väldigt grötig och knappt hörbar röst. Jag drog ett långt, plågat andetag.

"Vill du att jag ska göra det", frågade han med en något mjukare ton i rösten. Ändå fanns det något där som kändes förrädiskt. Jag svarade honom inte eftersom jag inte kunde. Ögonblicket därpå sjönk jag ned på golvet. Han hade släppt mig. För andra gången den dagen bröt jag ihop fullständigt. Jag kröp ihop i fosterställning och gjorde mig så liten som möjligt. Det gick inte längre att varken kväva snyftningarna eller hejda kroppen från att darra. Just då var jag ynklig. Patetisk. Ingenting värd mer än en påse med grus. Jag väntade på att han skulle gå. Lämna mig där jag låg bara för att få höra hans steg försvinna en sista gång för att aldrig komma tillbaka. Men han försvann inte. Han rörde sig inte en millimeter ur fläcken där han stod. Inte heller gjorde han någon antydan på det heller.
"Vad har jag gjort dig för att du ska tappa förståndet helt och börja bete dig som ett barn?" Hans fråga var som en blixt från klar himmel. Jag svarade inte förrän jag hade samlat mig något och lyckats sätta mig upp med hjälp av en vägg. För första gången just då såg jag på honom frivilligt. Hans konturer smälte samman med mörkret kring oss, men hans ansikte och ögon lös klart. Hyn var lik nymånens silveraktiga sken medan ögonen brann som helvetets eldar. För övrigt var han helt känslokall. Han var inte alls vacker när han var arg. Ilskan gjorde honom till det monster han egentligen var. I vanliga fall lyckades jag bara förtränga det.

"Nu existerar jag alltså för dig", lyckades jag hicka fram.

"Vad menar du med det?" Tonläget i hans röst var oförändrad men hans hållning blev stelare och ögonen smalnade något. Utan att riktigt kunna rå för det kurade jag ihop mig.

"Precis som det låter", svarade jag. "På en vecka, sju dagar, ser jag dig som högst två timmar. Det finns alltid något viktigare som du måste prioritera. Jag kunde lika gärna ha varit död, jag menar, ibland blir jag till och med förvånad över att du kommer ihåg mitt namn. Lika ofta ångrar jag hela den här grejen. Jag borde ha varit död, vilken skillnad hade det gjort? Jag betyder ingenting för dig." Tårarna började irriterande nog rinna igen och rösten stockade sig flera gånger. Vid det laget kunde jag inte längre se på honom. Orden skar honom lika mycket som de skar i mig.

"Du vet inte vad du pratar om", mumlade Vladimir lågt och vände mig ryggen. Den gesten sårade mig något enormt. Det betydde att han inte gjorde någon ansats till att förbättra något. Just då ville jag ruska om honom, slå honom på kinderna för att få honom på bättre tankar. Dock hade jag vettet nog att faktiskt inte göra det.

"Kan du inte se", grät jag. "Det är precis så det är."

"Gå om det är det du vill", fräste han häftigt. Instinktivt tryckte jag mig hårt mot väggen.

"Jag vill vara hos någon som älskar mig, det gör inte du", fortsatte jag. Långsamt vände han sig om. Mina ord hade skurit rakt igenom honom. Det stela och känslokalla uttrycket i hans ansikte hade mjuknat något. Det var inte tydligt men det fanns också något sårat över honom. I den sekunden möttes jag av samma person som jag långt tidigare hade förälskat mig i. Ingen av oss sade något mer efter det. Tårarna fortsatte att rinna längs mina kinder på grund av de överväldigande känslorna jag var besatt av. Rädsla, sorg. Han skrämde mig inte längre. Rädslan födde sig på att jag inte visste vad som skulle komma härnäst. Jag var rädd för vad han skulle göra. Om han bara skulle vända mig ryggen igen och faktiskt gå. Eller om han skulle försöka göra något åt det hela. Sorgen kom därför vi över huvud taget satt där vi satt. Över att vårt förhållande höll på att spricka tack vare att jag kände mig bortglömd. Vilket i sig också var sant. Ju längre vi var tysta desto fler känslor började träda fram hos honom. Det sårade uttrycket blev allt tydligare. Hans skuldkänslor var så stora att jag kunde känna av dem. Jag såg på honom med en ömkande och sorgsen blick. Vad som än hade skett tidigare älskade jag honom så mycket att jag var tvungen att tycka synd om honom.

"Vad du än tror så älskar jag dig Vladimir", viskade jag medan jag strök undan ett par tårar. Min tröjärm var dyngsur efter flera timmar av blöta tårar så den var egentligen inte mycket till hjälp. Han såg ned på mig med en besvärad blick. För ett par sekunder såg han sedan bort innan han tillslut tog till orda.

"Jag har varit blind", sade han tyst och elden i hans ögon lade sig. De spända musklerna i hans ansikte slappnade av och mungiporna föll direkt ned. Han rynkade ögonen lätt bekymrat. Med en stor hjälp av väggen jag satt lutad mot tog jag mig upp på fötter igen. Mina knän skakade våldsamt medan benen hotade med att vika sig igen. Hela tiden fick jag hålla i mig i väggen. Trevande och med en mjuk hand grep han tag om min arm. Jag lät honom också göra det. Min kropp skrek efter att han skulle röra vid mig. Inte på det hårdhänta sättet som han hade gjort tidigare, utan löst och försiktigt. Som han gjorde nu. Efter det dröjde det inte många sekunder innan jag stod i hans famn. Varsamt lade han sina armar kring mig. Dessutom gjorde han det långsamt som om han bad om lov för att få göra det. Jag nekade honom inte.

"Jag är ledsen Ana." Det var med en svagt darrande röst som han stapplade sig fram på orden. Jag svarade honom inte direkt utan lät mina egna armar finna sin väg kring hans bröstkorg.

"Jag tror dig", viskade jag med mitt huvud vilandes mot hans bröst. Försiktigt strök han min rygg med sin ena hand. Sprickan mellan oss fanns fortfarande men att över huvud taget ha kommit så långt till en någorlunda försoning var bättre än inte alls.

"Jag kan inte vara på två ställen samtidigt, vare sig jag vill det eller inte." Hans röst var fortfarande långt ifrån så stabil som den brukade vara.

"Jag vet, men två timmar i veckan Vladimir...", sade jag.
"Det är ingenting", mumlade jag med gråten i halsen. Jag pressade mig hårdare mot hans bröst och hans armar slöt sig ännu närmre min kropp.

"Jag vill inte att det ska hända dig något", mumlade han i mitt hår. Hans läppar var precis ovanför mitt huvud. En rep knöts kring mitt hjärta och spändes åt. Det gjorde inte ont men det drog ihop sig innan en välbekant värme spred sig från maggropen. Jag visste att han aldrig skulle ha sagt det där om han inte hade menat det.

Harry Potter and the Cursed Child,
av J.K Rowling, Jack Thorne, John Tiffany.
 
Den här boken utspelar sig 19 år efter slaget om Hogwarts och den här gången är det Harrys yngste son Albus som är huvudpersonen. Tyvärr är inte allt som det ska mellan far och son vilket ligger till grund för det invecklade händelseförlopp som är handlingen.

Okej först och främst ska ju denna ”bok” inte riktigt räknas som en ”bok” då det är ett manus och därmed består den mestadels av repliker och inga detaljer. Däremot är den fortfarande läsbar och man får upp scenerna i sitt huvud, det enda som krävs här är att man utnyttjar sin egen fantasi lite mer än i de tidigare böckerna. Hyfsat lättläst skulle jag absolut kalla den. När det kommer till handlingen dock så är det en hel del man måste försöka få grepp om. Det enda ord jag kommer på som skulle kunna beskriva den är ”mindfuck”. För det hängivna Harry Potter-fanet så är där många överraskningar att vänta och inte alla är värda att hurra över. Jag vet inte vad jag mer kan säga om den utan att spoila allt för mycket. Besviken ska jag inte säga att jag är för jag visste vad som var att vänta. Att det inte var en bok och att det skulle vara väldigt magert med detaljer. Men handlingen, det som händer… det får ”boken” att kännas mer som en fanfiction än något som Rowling själv deltagit i. Det händer alldeles för mycket vilket gör att det är svårt att få grepp om någonting. Vissa av sakerna skulle aldrig ha blivit skrivna från första början. Men för livet för läsaren, haha!

3/10.