Ikväll fick jag snällt följa med min syster när hon skulle på en hundkurs med Famouse för att lära sig om hundmöten och hur man läser av sin hund. Det började med att Famouse och jag fick sitta och vänta ute i ungefär tjugo minuter då hon inte kunde följa med in på hunddagiset eftersom hon löper just nu. Sedan gick vi ned till en fotbollsplan där Sofie och Famouse fick ställa sig på ena halvan medan ett annat hundekipage fick ställa sig på andra. Därefter skulle de sakta gå emot varandra medan kursledaren berättade hur hon läste av de båda hundarna allt eftersom de kom närmre varandra. Däremot kom de aldrig så pass nära varandra att de kunde hälsa då i alla fall Famouse inte var i rätt sinnesstämning för att göra det. Sofie fick hela tiden tips på hur hon skulle bete sig när Famouse började reagera eller bete sig "dumt" vilket jag tyckte var väldigt bra tips för man såg att Famouse betedde sig bättre än vad hon brukar göra hemma när nya eller främmande hundar går förbi. När de var klara med den första hunden så fick Sofie och Famouse göra om samma sak med en annan hund för att se hur de skulle reagera där för det är ju såklart inte skrivet i sten att en hund reagerar likadant på alla hundar. Även här fick Sofie tips även om jag tyckte att det gick ganska bra här också. Därefter var Sofie och Famouse klara för dagen men de andra deltagarna fick också träna med varandra som Sofie hade gjort med dem.

Detta var en väldigt intressant och lärorik kurs även om jag själv inte kommer att delta i den med Yoda. Det var en lättsam grupp där man tränar utan bestaffningar och enbart strävar efter att göra hundmöten till positiva upplevelser för både hund och matte/husse.

Pajazzo var min foderhäst under ett par månader 2008. Född 1994 och en korsning mellan Welsh & fjording om jag inte minns helt fel. Här är ett par bilder på honom:
     

Idag beställde jag ytterligare fyra nya böcker, på engelska såklart eftersom jag börjat föredra att läsa dem på det, som jag förhoppningsvis får någon gång nästa vecka. Den här gången blev det (alla av samma författare Thomas Harris):
• Red Dragon
• The Silence of the Lambs
• Hannibal
• Hannibal Rising

Fullmånens silversken letade sig som silkestrådar in genom fönstret och lös upp en ruta på den svarta likkistan. I vilken Vladimir sov tillsammans med mig. Utan att vara medveten om det rynkade jag på ögonbrynen innan jag långsamt vandrade in i en dröm som skulle sätta djupa spår i mig. Det svarta mörker som mitt medvetande befann sig i byttes ut mot ett torg från 14 ~ 1500-talet. Enkla hus med halmtak stod uppradade bredvid varandra. Torget bestod av en öppen yta vilken var täckt med gul sand. Mitt i allt stod en fontän i sten. En stor folksamling hade samlats bakom fontänen och upprörda röster hördes. Då och då var det en kvinna som skrek till och barnen som fanns med grät. Särskilt tydligt lade jag märke till en liten pojke. Hans ansikte var vänt inåt mot en flickas mage. Flickan såg ut att vara i min ålder och hennes mörka hår föll mjukt över axlarna. Det var tydligt att hon skyddade den yngre pojken från det som skedde framför folkmassans ögon. Långsamt tog jag form så att jag kunde börja röra mig framåt. Nyfikenheten brann intensivt inom mig. Jag behövde inte armbåga mig fram utan folket som stod där väjde snällt undan för mig så att jag kunde komma närmre scenariot. Dock var det som om de inte kunde se mig. Som om jag vore något spöke, men ändå banade de en väg åt mig. Jag tänkte egentligen inte så mycket på det. Jag kunde inte tänka, inte heller prata och mina ben rörde sig av ren automatik. Även om jag inte hade velat gå fram hade jag blivit så illa tvungen. Det jag sedan fick se utspelas för mina ögon gjorde mig väldigt illa till mods. Illamåendet sköljde över mig i meterhöga vågor. Nästan så att benen vek sig under mig. Framför misshandlades en man svårt utan att ge det minsta ljud från sig. Han var så gott som naken bortsett från skynket som hängde kring hans höfter. Blodet rann från alla tänkbara ställen på hans kropp och trots den intensiva smärta han måste ha känt så var han fortfarande vid liv. Männen som misshandlade honom hade stuckit små knivar i hans ögon. Bara den bilden fick mig nästan att gråta. Det svarta håret var dränkt i blod och låg slickat mot hans ansikte. Det var nätt och jämnt att jag kunde urskilja små vågor i det. Jag vände mig bort mot flickan med den lilla pojken. Hon var likblek och tårarna rann längs hennes kinder. Pojken verkade också gråta trots att jag inte kunde se det. Dessa två var de enda som grät. Därmed drog jag också slutsatsen att de var mannens anhöriga på något håll. Efter ytterligare några minuter stupade han tillsist. Döden kom som en befriande hand som han tacksamt grep. Folket skingrade sig och jag började långsamt vakna upp.

När jag öppnade ögonen var det första jag möttes av svart mörker. Då jag vände på huvudet möttes jag istället av Vladimirs röda ögon. Lätt förskräckt ryckte jag till. Jag hade inte förväntat mig att han skulle ha varit vaken. Blicken var forskande och intensiv. Jag lugnade mina nerver genom att dra ett djupt andetag. Luften i kistan var varm och kvav.

"Väckte jag dig", viskade jag och lyckades få upp min hand så att jag lätt kunde smeka hans kind.

"Nej", svarade han. "Jag vaknade så fort du började drömma. Var det något trevligt?"

"Inte direkt", mumlade jag och vek undan blicken för några sekunder. Hans ögon blev allt intensivare som om han såg rakt igenom mig.

"Jag vet vad du drömde", sade han sedan. Hans röst hade hårdnat lite och det fanns en undertryckt ilska hos honom.

"Jag vet vad det var och det var inte meningen att du skulle få veta något", fortsatte han sedan bryskt. Det var tydligt att han inte alls tyckte om det.

"Vad menar du", började jag med en något orolig ton i rösten. "Vladimir..." Sakta började myntet trilla ned.

"Det var du", viskade jag och kände hur nära jag hade till tårar. Han svarade inte men han var väldigt besvärad över det hela.

"Vladimir, varför..?"

"Vad hade det gjort för skillnad?"
"Ingenting, men..." Jag visste inte vad jag mer skulle säga. Länge såg jag på honom men han vägrade blankt att se på mig. Han hade vänt ryggen mot mig så att jag bara såg in i hans bakhuvud. Försiktigt smög jag in mina armar under hans innan jag slöt dem löst över hans mage. För en sekund var jag rädd att han skulle ta bort dem, men han lät dem ligga kvar. Det var som om han inte ens hade lagt märke till det. Jag pressade mig mjukt mot hans rygg. Mitt ansikte gömde jag i de mjuka, svarta vågorna som utgjorde hans hår.

"Då så, glöm det hela istället", sade han tillsist. Nu lät han bara trött. Riktigt trött. Medan han var tyst strömmade en rad starka känslor från honom och rakt in i bröstet på mig. Ilskan brann lika hett som flera eldar men det var det intensiva hatet som nästan kvävde mig. Långt under dessa starka och negativa känslor fanns det en enväldig sorg. Ingen lycka, men många tårar som hade behövt en kind att rinna längs.

"Det lär jag inte göra", viskade jag tyst i hans öra. Innan jag gjorde det strök jag undan det hår som låg för. Jag var väl medveten om att den här drömmen skulle förfölja mig väldigt länge. Varje gång skulle jag se Vladimirs plågade ansikte för mina ögon. Blodet som rann över hela hans kropp och klistrade det svarta håret mot hans tinningar. Det var så att jag vågade tro att det var blodet som hade färgat hans ögon röda.

"Det betyder ingenting", svarade han med en suck. "Jag dog, det händer alla", tillade han sedan tonlöst. Hade det funnits något hade han dragit täcket över huvudet i det ögonblicket. Det hade passat så perfekt.

"Inte på det sättet", envisades jag. Att han inte ville prata om det hela var självklart, men det fanns en del saker jag trots allt ville veta. Nu svarade han inte längre. Handen som jag hade använt för att stryka bort lite av hans hår lät jag nu glida ned till hans haka. Därefter tvingade jag honom att vända på huvudet så att han såg på mig. Det var högst motvilligt som han gav efter för trycket. Helt oväntat och till min stora förskräckelse var hans ögon helt blanka. Irisarna hade färgats djupt svarta men glansen fanns trots allt där. Det var tårar. För första, och antagligen sista också, gången såg jag äkta sorg i hans ansikte. Likadant var det med tårarna i hans ögon. I ren förtvivlan tvingade jag honom att vända sig med hela kroppen. Därefter lade jag en arm kring hans huvud innan jag placerade hans ansikte mot mig. Jag lade min kind försiktigt mot hans panna. Det var startsignalen för att mina egna tårar skulle börja rinna. Hela tiden strök jag min hand över hans hår. Ibland lyckades något finger fläta sig in i det också.

"Jag är ledsen Ana, jag kanske skulle ha sagt något", mumlade han lågt med läpparna vid mitt ena nyckelben.

"Det hade inte förändrat något", svarade jag viskande. Den sedvanliga klumpen i halsen började vid det här laget att växa sig stor. Gång på gång försökte jag svälja ned den men den rörde sig inte en millimeter. Flera gånger om stockade sig rösten samtidigt som den badade i gröt. Jag grät för att han hade tvingats till att lida något fruktansvärt innan han dog. Det var så att jag ville kräkas.

"Du såg inte allt", viskade han plötsligt. För några sekunder slutade jag smeka hans hår innan jag tyst fortsatte.

"Jag hade inte klarat mer", sade jag med gråten i halsen. Nu slutade jag helt med det jag höll på med och placerade mina läppar och näsa mot hans hjässa. Jag kysste honom lätt. Det var också då för första gången på länge som han såg upp på mig. Han backade undan något och drog sig upp så att våra ansikten var i jämnhöjd. Ömt lade han sin ena hand på min kind. Han torkade de rinnande tårarna med sin tumme. Jag lade min hand på hans arm och kramade om den lätt.

"Jag älskar dig alldeles för mycket för att det ska spela någon roll", sade jag och drog väldigt lite på smilbanden. "Men du kan inte förneka faktumet att du är gammal", tillade jag sedan lätt skämtsamt. Vladimir drog även han lätt på smilbanden, något snedare dock. Han placerade mitt ansikte mellan sina händer innan han försiktigt kysste mig. Greppet om hans handled hårdnade något. Jag var nära på att sprängas av den kärlek och åtrå jag kände till honom när jag besvarade kyssen. Mitt hjärta grät dock fortfarande åt hans öde som vanlig människa.

"Inget ont som inte har något gott med sig", mumlade Vladimir och kysste mig lätt vid örat. Jag rös av den behagliga känslan som spred sig i kroppen.

"Ja, annars hade nog ingen av oss varit här idag", svarade jag honom med ett kort skratt. Jag lade mina armar kring hans nacke innan jag rullade över på rygg. Bara sekunden därpå låg han över mig med ett snett flin som blottade de långa hörntänderna. Lite av den röda färgen började återvända till hans ögon. Jag log upp mot honom och låste fast honom vid mig genom att korsa benen över hans ryggslut. Han stödde sig på sina underarmar vilka han hade placerat på varsin sida av mig.

"Vågar du", frågade jag utmanande med ett lätt uppstudsigt leende på läpparna.

"Gissa."

Jag började spela den 21:a juli och hittills har jag hittat dessa pokémons:
• Bulbasaur
• Charmander
• Squirtle
• Wartortle
• Caterpie
• Metapod
• Butterfree
• Weedle
• Kakuna
• Beedrill
• Pidgey
• Pidgeotto
• Pidgeot
• Rattata
• Raticate
• Spearow
• Fearow
• Ekans
• Pikachu
• Sandshrew
• Nidoran (hona)
• Nidorina
• Nidoran (hane)
• Nidorino
• Clefairy
• Jigglypuff
• Zubat
• Golbat
• Oddish
• Gloom
• Vileplume
• Paras
• Parasect
• Venonat
• Venomoth
• Diglett
• Meowth
• Persian
• Psyduck
• Golduck
• Mankey
• Growlithe
• Poliwag
• Abra
• Bellsprout
• Weepinbell
• Victreebel
• Tentacool
• Geodude
• Graveler
• Ponyta
• Slowpoke
• Magnemite
• Magneton
• Doduo
• Seel
• Grimer
• Shellder
• Gastly
• Haunter
• Drowzee
• Hypno
• Krabby
• Voltorb
• Electrode
• Exeggcute
• Koffing
• Rhyhorn
• Rhydon
• Chansey
• Horsea
• Goldeen
• Staryu
• Mr. Mime
• Scyther
• Jynx
• Electabuzz
• Magikarp
• Eevee
• Vaporeon
• Jolteon
• Flareon
• Porygon
• Omanyte
• Omastar
• Kabuto
• Snorlax.