"Hur kan du veta att jag är i säkerheten om du inte finns där med mig", frågade jag samtidigt som jag drog in doften från hans kläder. Det kittlade lite i näsan.

"Jag bara vet det", svarade han med en lite stadigare röst. Han kysste mitt hår lätt innan han lade sin kind mot det. Den eviga kylan som vilade kring honom sprang genom min kropp. Jag hade inte lagt märke till den tidigare men när han kysste mig kom den som ett pistolskott.

"Du bara vet?" Jag lade min haka mot hans nyckelben och såg upp mot hans ansikte. Allt det röda i ögonen hade försvunnit och kvar fanns bara två mörka fläckar. Dessa var fyllda med mystik och inte ilska eller hat. De våga hårtestarna som dansade ned längs hans ansikte låg helt stilla. När han var arg hade de en tendens till att röra på sig som om vinden lekte med dem. Även om det var vindstilla just då.

"Ja...", började han långsamt och strök sin kalla, bleka hand längs min kind. Varsamt smekte han undan en hårtest ur mitt ansikte. Jag rös lätt av hans beröring.

"Jag bara vet", viskade han sedan precis i mitt öra. Hade han andats hade han blåst försiktigt i det också. Det var så mycket jag visste om honom. All den sorg och rädsla som hade belägrat mig under ett par timmar började försvinna. Istället ersattes dem av en värme, lycka och stark tillgivenhet. Nu stod den riktige Vladimir framför mig. Den man jag hade förälskat mig i och som jag skulle spendera en evighet med. Bokstavligt talat. Det gjorde mig så lycklig att tårarna låg hotande bakom mina ögonlock. Men jag lät dem inte rinna. Jag hade gråtit tillräckligt för flera månader framöver.

"Hur kommer det sig", undrade jag och lade min egen hand över hans när han lät den dras över min kind igen. Jag slöt mina fingrar kring den och kramade lätt. Han svarade inte på min fråga utan lät sin fria hand leta sig upp till min hals. Långsamt samlade han upp allt mitt hår i sin hand innan han lade det över min ena axel. Han lutade sig lätt framåt som om det fanns något på min hals som han ville se extra noga. Därefter nuddade hans fingertoppar min hals på ett specifikt ställe. Jag visste precis vart han rörde vid mig. Den exakta hudfläcken där jag hade två, ilsket röda ärr ungefär lika stora som knapparna på en tvkontroll.

"Jag ser dig hela tiden", sade han lågt och lät sina fingrar lätt dras över ärren. Mitt hjärta drog ihop sig ännu mer. Jag drog ett skälvande andetag.

"Jag är där med dig", fortsatte han sedan lika lågt. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna mer. Jag lade armarna kring hans nacke och pressade mitt ansikte mot hans hals. Därefter fick tårarna rinna fritt. Eftersom de var tårar av lycka brände de mina sorgdrabbade kinder. Jag drog flera skälvande andetag.

"Ljug inte för mig", viskade jag rädd för att han bara sade det för att göra mig lycklig.

"Jag skulle aldrig ljuga för dig", svarade han och kysste mig snabbt på halsen. Än en gång rös jag till. Den här gången hela vägen från ryggraden och upp till min nacke.

"Aldrig?"
"Aldrig." Mitt grepp om hans nacke hårdnade och i det ögonblicket kändes det som att jag aldrig ville släppa honom igen. En av hans händer letade sig ned från min hals till mitt ryggslut. I nästa sekund hade han fått den andra kring mina knäveck och lyft upp mig i famnen. I stundens hetta kved jag snabbt till då jag inte hade varit beredd på det hela. Våra ansikten var nu jämnhöjd med varandra. Näsorna var knappt en centimeter från varandra och för första gången vågade jag mig på att le igen. Ganska direkt besvarades det av ett annat mjukt leende.

"Jag är ledsen för det där tidigare idag", mumlade jag och genast slocknade leendet något. Skuldkänslorna slog mot mig i vågor och var nära på att dränka mig. Detta såg han ganska tydligt.

"Ana, det var inte du som betedde dig som en idiot", sade han och såg något olyckligt på mig. Skuldkänslorna föll över honom också. Jag lade mina armar kring hans nacke igen och förde samman våra ansikten.

"Hade jag inte väckt dig..."

"Hade jag fortfarande haft samma dåliga morgonhumör", avslutade han min mening och lade till ett kort skratt. Detta fick mitt leende att flamma upp igen.

"Men..."

”Inga men", sade han och tystade mina följande protester genom att pressa samman våra läppar. Värmen som fortfarande brann i maggropen flög ut i resten av kroppen. Jag fick hålla tillbaka en hel del känslor för att inte för ivrigt besvara kyssen. Försiktigt grävde jag in naglarna lätt i hans nacke. Han gjorde en kort paus för att se vart han satte fötterna innan han bar in mig i vardagsrummet.

En vecka efter mitt sammanbrott var det nästan så gott som glömt. Allt återgick långsamt till det normala med vissa förändringar. Mer eller mindre motvilligt tillät han mig att befinna mig utanför lägenhetens väggar. Självklart på vissa villkor. Han var inte alls glad över att jag befann mig någonstans där han inte kunde vara under dygnets ljusa timmar. Däremot ägnade han fler timmar åt mig än vad han hade gjort på länge. Detta betydde inte att han var hos mig hela tiden, det kunde vara så lite som att vi sov tillsammans. Något vi inte hade gjort tidigare på grund av vissa omständigheter. Jag var väldigt noga med att se mig för när jag var ute i det fria. Först och främst ville jag inte svika Vladimirs förtroende. Särskilt med tanke på att han ofta kunde vara väldigt impulsiv. Om han skulle känna av att jag var i någon slags fara medan solen fortfarande var uppe kunde konsekvenserna bli mer förödande för honom än för någon annan. Jag behövde inte tvivla en sekund på att han skulle ha sprungit ut till mig. Oavsett vad. Att förlora honom på det sättet var värre än tanken på att han skulle lämna mig. 

Idag var Sofie och jag i Ronneby för att titta lite på hundutställningen. Sofie hade egentligen velat se Amstaffarna men vi kom dit precis efter att de var klara. Däremot hann vi se Staffarna innan vi började ströva runt för att se vilka hundar som fanns där. De jag såg och kände till rasen på var följande;
• Pudel
• Tysk Jaktterrier
• Chihuahua
• Dalmatin
• Schäfer
• Rhodesian Ridgeback
• Shih Tzu
• Airdale Terrier
• Yorkshire Terrier
• Mops
• Schipperke
• Corgi
• Tax
• Bassethound
• Hamiltonstövare
• Engelsk Blodhund
Det mest intressanta jag såg där var faktiskt en brun Tysk Jaktterrier. De ska tydligen vara väldigt ovanliga så det var sannerligen kul att se.

A Thousand Lives,
av Julia Scheers.
 
I den här boken får man följa Folkets Tempel från det att det grundades och fram till den ödesdigra dagen 1978 då hela församlingen tog sina liv i ett massjälvmord. Man får även tydliga blickar in i Jones liv, hans missbruk och hur han sakta men säkert blev allt mer paranoid och började tappa förståndet. Överlevare delar också med sig av sina historier, hur de fann Folkets Tempel och hur livet sedan var i församlingen.

Den här boken går igenom Jonestown och Folkets Tempel från början till slut, uppifrån och ner samt både från utsidan och insidan. Man får tydliga blickar om hur livet var för medlemmarna både i USA och när de väl hade landat i Guyana. Som läsare kan man nästan känna hur skräcken och desperationen växer i en medan man läser, samma känslor som måste sprungit genom medlemmarna när de började inse att någonting var fel, att de hade blivit lurade. Jag rekommenderar den här boken till den person som vill veta mer om Jonestown utan att behöva kolla igenom flera olika böcker eller hemsidor. Här får man veta mer eller mindre allt som finns att veta om Jim Jones och hans Tempel, i en enda bok! Absolut läsvärd.

7/10.

Idag tog jag en fika med Emma innan hon ska åka upp till Falun igen och studera sitt sista år. Vi tog varsin budapestrulle på Lennarths innan vi gick runt på stan i nästan 2 timmar och samlade pokémonbollar och pokémons. Ypperligt trevlig dag.

Idag fick Yoda snällt åka till veterinären för att kolla upp sin hälta. Han "skadade" sig förra torsdagen och kunde då knappt stå på benen. Allt eftersom dagarna gick så började också hältan att lägga sig men han var, "som tur är", inte helt okej när vi faktiskt skulle kolla upp det. Så vi kommer dit, väger honom (34 kg) och anmäler att vi är där. Sedan dyker veterinären upp och vi går ut så att han får se hur Yoda går. Tanken var ju att Yoda skulle gå avslappnat och så normalt som möjligt vilket var lättare sagt än gjort. Självklart var där andra hundar ute som gjorde att han både drog och koncentrerade sig på helt fel saker. Men efter en stund så lyckades veterinären i alla fall få en hyfsad bild av hur han gick så att vi kunde gå in i ett undersökningsrum. Väl där inne så böjde han och kände igenom Yodas nacke och framben. Det var inte förrän han började dra och sträcka det högra frambenet som Yoda faktiskt skrek till av smärta och sade ifrån. Då var det rätt uppenbart för mig att han hade rätt ont med tanke på att han vanligtvis aldrig brukar säga till om det smärtar någonstans. Veterinären bestämde då att Yoda skulle sättas på vila i 3 veckor med smärtstillande och att vi skulle hoppas på att det bara var en simpel stukning. Vi skulle ringa igen om Yoda fortfarande haltade efter 10 dagar på smärtstillande eller började igen när han skulle sättas igång efter vilan. Då kunde det röra sig om någon typ av dysplasi i armbågen och i värsta fall skulle han behöva opereras vilket skulle komma att kosta runt 20.000:- Så han tyckte på att det antingen var bäst att jag hade honom försäkrad (vilket jag har) eller att jag var miljonär. Så nu håller vi tummar och tår på att det bara är en stukning.

Typiskt nog så var ju smärtstillandet som skrevs ut till honom inte det billigaste. Ett 30-pack tabletter kostar 517:-. När vi kom för att hämta ut dem, tror ni då att apoteket faktiskt hade dem? Nej självklart inte. De hade bara 2 10-pack kvar och det skulle bli ungefär 200:- dyrare att köpa 3 10-pack än ett enda 30-pack. Så de fick beställa hem 30-packet så att vi kan hämta ut det på fredag istället. Tur i oturen är ju att vi ändå hade 3 tabletter kvar sedan Yodas kastrering som han kan ta istället.