Än en gång satt jag i det ljusa rummet och tittade ut genom fönstret. Långt under mig kunde jag se människor passera. Vissa med barnvagnar, andra var upptagna med sina mobiltelefoner och sedan fanns det även de som bara gick där. För femtionde gången den dagen suckade jag. Regnet föll fortfarande och en lätt dimma hade lagt sig över fönstrets blanka yta. Långsamt och uttråkat drog jag fingret så att det bildades ett streck mitt i det hela. Det var varken rakt eller vackert. Hela tiden kunde jag höra Vladimir gå fram och tillbaka i vardagsrummet. Hans morgonhumör hade fortfarande inte lagt sig. Det var en av många anledningar till varför jag suckade. Han var sur för att jag hade väckt honom. Inte för att det spelade någon roll för mig. Jag tyckte bara att han kunde spendera lite mer tid med mig än vad han gjorde. Något han inte alls instämde i. Han hade istället protesterat och sagt att han visst spenderade tid med mig. Oavsett om det var sant eller inte så var det för lite enligt mig. Två till tre timmar om dagen var det, max. Han var borta hela nätterna och när han väl kom tillbaka var han för trött för att ens se på mig. Det hände flera gånger i veckan att jag stängde in mig i mitt 'frirum' och bara grät. Jag grät för att jag var ensam, hade tråkigt och för att jag helt enkelt saknade honom. När han 'omvandlade' mig förväntade jag mig aldrig att det skulle bli såhär. Att jag skulle stängas in i en liten lägenhet. Ensam. Jag trodde att jag skulle få så mycket mer tid med honom. Istället hade det blivit precis tvärtom. Han spenderade allt mindre tid med mig. När han väl gjorde det var det alltid samma sak som gällde. Blod, blod, blod, blod. Aldrig något annat. Ibland började insikten om att min fria vilja höll på att tas ifrån mig, men jag viftade alltid bort det. Jag älskade honom och varför skulle han räddat mig från att dö om han inte älskade mig också? Han skulle aldrig göra något sådant mot mig. Men allt eftersom började jag tyvärr att bli mer och mer övertygad om att min vilja drogs in. Vid det här laget var det ytterst sällan som jag ens fick lämna lägenheten. Ännu mindre vistas ute. Min hud hade börjat förlora färg. Jag refererade det till att jag var blek som ett lik. Varför fick jag inte gå ut även om jag, till skillnad från honom, faktiskt tålde solljuset? Jag kunde utsättas för solens strålar utan att riskera att bli till aska. Min kondition hade försvunnit för länge sedan. Kroppen blev allt mer stel och mitt humör var på botten. Det var ytterst sällsynt att jag faktiskt fick sådana ryck som när jag sparkade på hans kista. Den livsglada delen av mig gjorde revolt. Jag stod på kanten till att bli deprimerad. Jag grät allt oftare och ibland var det så illa att jag önskade att jag hade fått dö. Självklart sade jag det aldrig till honom. För jag visste att det skulle krossa hans hjärta. Jag älskade honom men det kändes som att han höll på att glömma bort mig. Glömma bort att ge mig min dagliga dos av kärlek. Han var iskall. Medan jag satt och tänkte igenom det hela började tårar att rinna längs mina kinder. Jag strök bort dem med tröjärmen men lika fort rann det nya. Någonting skar i bröstet. Sorg, uppgivenhet, rädsla och en extrem ensamhet. Jag var rädd för att bli rädd för Vladimir, ändå var det de jag höll på att bli. Rädd för att jag inte kunde lita på honom. Att han en dag skulle glömma bort mig helt och hållet och aldrig komma tillbaka igen. Under en lång stund lät jag tårarna rinna i tystnad. Jag slutade att torka bort dem eftersom det var helt meningslöst. För att tänka på annat vände jag blicken ut genom fönstret. Till min stora förtret kunde jag inte se någonting tack vare tårarna. Allt var suddigt. Det var då som jag för första gången bröt ihop på riktigt. Jag gömde ansiktet i händerna, sjönk ned från stolen och kröp in i ett hörn. Där drog jag knäna till pannan och grät ut allt som fanns inom mig. Flera gånger var jag nära på att skrika av ren psykisk smärta men jag tystade mig själv genom att bita mig i handen. Långsamt gungade jag fram och tillbaka. Händerna lade jag bakom huvudet som om jag skyddade mig från något. Mitt i allt kunde jag höra ytterdörren öppnas och stängas. Mitt hjärta slutade slå. Lämnade han mig verkligen när jag behövde honom som mest? Visserligen var han inte medveten om vad jag höll på med, men i alla fall. På ostadiga ben stapplade jag mig bort till dörren som ledde ut i den långa hallen vilken skiljde det åt från vardagsrummet. Efter att ha misslyckats ett par gånger fick jag äntligen upp den. Jag snubblade ut i vardagsrummet och var nära på att glömma att stänga dörren efter mig. Bittert fick jag snubbla tillbaka för att stänga den. Därefter såg jag mig om efter Vladimir. Jag kunde inte se honom någonstans. Ett pip sprang ur min hals vilket blev startsignalen för tårarna att börja rinna igen. Tungt sjönk jag ned i soffan och gömde huvudet mellan knäna. Jag andades stötigt eftersom varje andetag betydde ännu mer smärta. I den stunden var jag helt övertygad. Vladimir ville inte längre ha med mig att göra. Jag drog händerna långsamt över ansiktet så att huden följde med en bit. Mina ögon rann fortfarande och var svidande röda. Jag kunde inte prata eftersom en stor klump låg i min hals. Händerna darrade okontrollerat. Bit för bit föll mitt hjärta isär. Snart öppnades ytterdörren igen innan den stängdes med ett tung smäll.

"Vad jag hatar den människan", hörde jag Vladimir väsa. Han var så irriterad att han pressade fram orden mellan sina hårt sammanbitna tänder. Snabbt kom jag på fötter och tog mig in i det ljusa rummet igen. Så tyst jag bara kunde stängde jag dörren efter mig. Därefter sjönk jag tungt ned längs den. Jag drog upp knäna till hakan och lade sedan mina armar kring benen. Jag visste att det var mig han var arg på. Det var ju jag som hade lurat upp honom alldeles för tidigt. Och därför var det också jag som hade råkat få honom att lämna lägenheten medan det fortfarande var ljust. Det som sved mest var ändå det faktum att jag fick höra honom säga att han hatade mig. Hade jag fortfarande haft mitt hjärta kvar hade det sprängts av smärta. Jag hade så fruktansvärt ont vid det här laget att det enda jag kunde se framför mig var döden. Det var det enda som kunde befria mig från plågorna. Ändå fanns det något inom mig som skrek efter honom. Som bad på sina bara knän att Vladimir skulle komma in i rummet, lägga sina armar kring mig och få allt att bli bra igen. Självklart skulle han inte göra det. Han hade aldrig satt sin fot i det här rummet. Inte heller skulle han göra det om det inte var natt. Det var alldeles för ljust.

"Ana." Han var fortfarande arg. Det kunde man tydligt höra på hans röst. Jag gjorde inte ett ljud ifrån mig. Luften hade fastnat i min hals och jag vågade inte andas ut. Jag ville vara honom till lags men jag vågade inte. Jag var rädd för honom.

"Ana." Jag kunde höra hur ilskan växte sig allt större inom honom. Frågan var bara hur arg han kunde bli innan han fullkomligt exploderade. Jag slöt ögonen och lade händerna för öronen. Inte för att jag trodde att han skulle lugna ned sig förrän om ett par timmar. Jag antog mer att jag skulle komma undan om jag inte hörde honom. Som om han då inte skulle höra mig heller.

Harry Potter 1 – 7,
av J.K Rowling.
 
Harry Potter handlar om en ung, föräldralös pojke som när han är elva år får veta att han är en trollkarl och ska få studera på den magiska skolan Hogwarts. Under sju år ska han lära sig om och hur man hantera magi. Men hans skolår blir inte så lätta som han hade hoppats på då ständigt han ställs inför nya utmaningar och faror.

Detta är böcker för personer i alla åldrar, från barn till vuxna som fortfarande besitter en viss fantasiförmåga. Böckerna skrivna på ett sätt som är lätt att läsa medan de fortfarande innehåller en del detaljer. Allt eftersom blir böckerna lite ”mörkare” och mer välskrivna. Det är en stor skillnad på författarens sätt att skriva på den första och den sista boken. Det är som att hon mognar som författare allt eftersom Harry blir äldre i böckerna. I mina ögon är detta böcker som man måste läsa åtminstone en gång i sitt liv, det räcker inte med att se filmerna eftersom de utelämnar så mycket. När man väl hr läst ut den första boken så är det väldigt svårt att håll sina fingrar ifrån nästa och nästa igen och så vidare. Man lägger inte ifrån sig dem förrän den sista boken är utläst. Dessa passar som sagt alla. Oavsett ålder och läskunskap då de är skrivna på det där lättlästa sättet som dessutom fångar in läsaren i sin värld.

8/10.

2014:
           

2015: