De senaste tre inläggen har varit tidsinställda eftersom jag har varit hos en kompis under helgen och har då inte haft intresset av att sitta och blogga. Nu är jag i alla fall "hemma" (jag är i min systers lägenhet) och kan uppdatera er om läget.

I skrivande stund sitter jag som sagt i min systers lägenhet med min kompis hund. Detta är en lång historia så jag tänker bara fatta mig kort. Jack är en Australian Sherpherd-hane på nio månader som är så ofantligt rädd för folk och andra hundar att det inte är hälsosamt någonstans. Detta har nu gått så långt att hans riktiga familj inte vågar ta hem folk då det finns en risk att han hugger dem om han blir trängd. Dessutom har han andra små problem som dock inte är relevanta för er men som också behöver jobbas bort. I vanliga fall så bor han ute i skogen med typ två mil till närmsta lyktstolpe så han träffar (ser) inte så mycket nytt folk varje dag. Snart blir det dessutom tillökning i deras familj då min kompis syster ska få barn och såklart vågar de inte ha Jack med bebisen när den kommer. Med andra ord hade de inte så många alternativ helt plötsligt. Antingen omplacera honom (vilket jag tycker kan vara svårt för man har ju en del krav på den kommande ägaren) eller avliva honom. Det lutade mest åt det senaste alternativet men då sade jag att jag kanske kunde ta Jack i någon vecka och se om ett miljöombyte skulle göra till eller från. Jag bor ju lite mer "centralt" än vad de gör. Inte i en stor stad utan i en liten by med ett par tusen invånare. Här kommer han utan tvekan att möta fler människor och hundar än vad han gör ute i skogen, dock inte som en smäll i ansiktet utan det blir istället lite då och då. Något jag tror kan vara bra för honom. Och så blev det, han följde med mig hem och nu sitter vi här.

Varför vi är i min systers lägenhet är en enkel fråga. Hemma hos mig så är vi en ganska stor familj på just nu 7 personer samt 3 hundar och 3 katter. Det hade inte varit bra för Jack om vi kastade in honom i den röran då det sannerligen skulle bli för mycket på en gång. Så istället fick vi låna lägenheten där det bara är han och jag.

Som sagt så har vi bara varit här sedan igår men jag har redan lagt märke till flera förändringar hos honom. Till att börja med så tyckte jag att han tog hela "flytten" otroligt bra. Visst var han stressad men han stängde aldrig av eller vägrade röra sig någon gång. Istället var han lite osäker men samtidigt nyfiken. Jag själv tror att vilken hund som helst skulle reagerat på det viset om de hade varit i samma situation. Annars har han varit väldigt lugn trots omständigheterna. Gjort det han ska, ätit sin mat, vågat gå och lägga sig och inte skällt en enda gång även om jag har t.ex gått på toa eller någonting. Inte heller skällde han under natten som han annars brukar göra hos sin matte. Så han får verkligen en liten guldstjärna av mig.

Med hans mattes tillstånd ska vi dessutom träffa en hundpsykolog på torsdag för att se om det verkligen går att arbeta bort en del av hans rädsla eller om det helt enkelt är snällare att avliva honom.

Jag kommer att uppdatera mer om hur det går för oss.