Fullmånens silversken letade sig som silkestrådar in genom fönstret och lös upp en ruta på den svarta likkistan. I vilken Vladimir sov tillsammans med mig. Utan att vara medveten om det rynkade jag på ögonbrynen innan jag långsamt vandrade in i en dröm som skulle sätta djupa spår i mig. Det svarta mörker som mitt medvetande befann sig i byttes ut mot ett torg från 14 ~ 1500-talet. Enkla hus med halmtak stod uppradade bredvid varandra. Torget bestod av en öppen yta vilken var täckt med gul sand. Mitt i allt stod en fontän i sten. En stor folksamling hade samlats bakom fontänen och upprörda röster hördes. Då och då var det en kvinna som skrek till och barnen som fanns med grät. Särskilt tydligt lade jag märke till en liten pojke. Hans ansikte var vänt inåt mot en flickas mage. Flickan såg ut att vara i min ålder och hennes mörka hår föll mjukt över axlarna. Det var tydligt att hon skyddade den yngre pojken från det som skedde framför folkmassans ögon. Långsamt tog jag form så att jag kunde börja röra mig framåt. Nyfikenheten brann intensivt inom mig. Jag behövde inte armbåga mig fram utan folket som stod där väjde snällt undan för mig så att jag kunde komma närmre scenariot. Dock var det som om de inte kunde se mig. Som om jag vore något spöke, men ändå banade de en väg åt mig. Jag tänkte egentligen inte så mycket på det. Jag kunde inte tänka, inte heller prata och mina ben rörde sig av ren automatik. Även om jag inte hade velat gå fram hade jag blivit så illa tvungen. Det jag sedan fick se utspelas för mina ögon gjorde mig väldigt illa till mods. Illamåendet sköljde över mig i meterhöga vågor. Nästan så att benen vek sig under mig. Framför misshandlades en man svårt utan att ge det minsta ljud från sig. Han var så gott som naken bortsett från skynket som hängde kring hans höfter. Blodet rann från alla tänkbara ställen på hans kropp och trots den intensiva smärta han måste ha känt så var han fortfarande vid liv. Männen som misshandlade honom hade stuckit små knivar i hans ögon. Bara den bilden fick mig nästan att gråta. Det svarta håret var dränkt i blod och låg slickat mot hans ansikte. Det var nätt och jämnt att jag kunde urskilja små vågor i det. Jag vände mig bort mot flickan med den lilla pojken. Hon var likblek och tårarna rann längs hennes kinder. Pojken verkade också gråta trots att jag inte kunde se det. Dessa två var de enda som grät. Därmed drog jag också slutsatsen att de var mannens anhöriga på något håll. Efter ytterligare några minuter stupade han tillsist. Döden kom som en befriande hand som han tacksamt grep. Folket skingrade sig och jag började långsamt vakna upp.

När jag öppnade ögonen var det första jag möttes av svart mörker. Då jag vände på huvudet möttes jag istället av Vladimirs röda ögon. Lätt förskräckt ryckte jag till. Jag hade inte förväntat mig att han skulle ha varit vaken. Blicken var forskande och intensiv. Jag lugnade mina nerver genom att dra ett djupt andetag. Luften i kistan var varm och kvav.

"Väckte jag dig", viskade jag och lyckades få upp min hand så att jag lätt kunde smeka hans kind.

"Nej", svarade han. "Jag vaknade så fort du började drömma. Var det något trevligt?"

"Inte direkt", mumlade jag och vek undan blicken för några sekunder. Hans ögon blev allt intensivare som om han såg rakt igenom mig.

"Jag vet vad du drömde", sade han sedan. Hans röst hade hårdnat lite och det fanns en undertryckt ilska hos honom.

"Jag vet vad det var och det var inte meningen att du skulle få veta något", fortsatte han sedan bryskt. Det var tydligt att han inte alls tyckte om det.

"Vad menar du", började jag med en något orolig ton i rösten. "Vladimir..." Sakta började myntet trilla ned.

"Det var du", viskade jag och kände hur nära jag hade till tårar. Han svarade inte men han var väldigt besvärad över det hela.

"Vladimir, varför..?"

"Vad hade det gjort för skillnad?"
"Ingenting, men..." Jag visste inte vad jag mer skulle säga. Länge såg jag på honom men han vägrade blankt att se på mig. Han hade vänt ryggen mot mig så att jag bara såg in i hans bakhuvud. Försiktigt smög jag in mina armar under hans innan jag slöt dem löst över hans mage. För en sekund var jag rädd att han skulle ta bort dem, men han lät dem ligga kvar. Det var som om han inte ens hade lagt märke till det. Jag pressade mig mjukt mot hans rygg. Mitt ansikte gömde jag i de mjuka, svarta vågorna som utgjorde hans hår.

"Då så, glöm det hela istället", sade han tillsist. Nu lät han bara trött. Riktigt trött. Medan han var tyst strömmade en rad starka känslor från honom och rakt in i bröstet på mig. Ilskan brann lika hett som flera eldar men det var det intensiva hatet som nästan kvävde mig. Långt under dessa starka och negativa känslor fanns det en enväldig sorg. Ingen lycka, men många tårar som hade behövt en kind att rinna längs.

"Det lär jag inte göra", viskade jag tyst i hans öra. Innan jag gjorde det strök jag undan det hår som låg för. Jag var väl medveten om att den här drömmen skulle förfölja mig väldigt länge. Varje gång skulle jag se Vladimirs plågade ansikte för mina ögon. Blodet som rann över hela hans kropp och klistrade det svarta håret mot hans tinningar. Det var så att jag vågade tro att det var blodet som hade färgat hans ögon röda.

"Det betyder ingenting", svarade han med en suck. "Jag dog, det händer alla", tillade han sedan tonlöst. Hade det funnits något hade han dragit täcket över huvudet i det ögonblicket. Det hade passat så perfekt.

"Inte på det sättet", envisades jag. Att han inte ville prata om det hela var självklart, men det fanns en del saker jag trots allt ville veta. Nu svarade han inte längre. Handen som jag hade använt för att stryka bort lite av hans hår lät jag nu glida ned till hans haka. Därefter tvingade jag honom att vända på huvudet så att han såg på mig. Det var högst motvilligt som han gav efter för trycket. Helt oväntat och till min stora förskräckelse var hans ögon helt blanka. Irisarna hade färgats djupt svarta men glansen fanns trots allt där. Det var tårar. För första, och antagligen sista också, gången såg jag äkta sorg i hans ansikte. Likadant var det med tårarna i hans ögon. I ren förtvivlan tvingade jag honom att vända sig med hela kroppen. Därefter lade jag en arm kring hans huvud innan jag placerade hans ansikte mot mig. Jag lade min kind försiktigt mot hans panna. Det var startsignalen för att mina egna tårar skulle börja rinna. Hela tiden strök jag min hand över hans hår. Ibland lyckades något finger fläta sig in i det också.

"Jag är ledsen Ana, jag kanske skulle ha sagt något", mumlade han lågt med läpparna vid mitt ena nyckelben.

"Det hade inte förändrat något", svarade jag viskande. Den sedvanliga klumpen i halsen började vid det här laget att växa sig stor. Gång på gång försökte jag svälja ned den men den rörde sig inte en millimeter. Flera gånger om stockade sig rösten samtidigt som den badade i gröt. Jag grät för att han hade tvingats till att lida något fruktansvärt innan han dog. Det var så att jag ville kräkas.

"Du såg inte allt", viskade han plötsligt. För några sekunder slutade jag smeka hans hår innan jag tyst fortsatte.

"Jag hade inte klarat mer", sade jag med gråten i halsen. Nu slutade jag helt med det jag höll på med och placerade mina läppar och näsa mot hans hjässa. Jag kysste honom lätt. Det var också då för första gången på länge som han såg upp på mig. Han backade undan något och drog sig upp så att våra ansikten var i jämnhöjd. Ömt lade han sin ena hand på min kind. Han torkade de rinnande tårarna med sin tumme. Jag lade min hand på hans arm och kramade om den lätt.

"Jag älskar dig alldeles för mycket för att det ska spela någon roll", sade jag och drog väldigt lite på smilbanden. "Men du kan inte förneka faktumet att du är gammal", tillade jag sedan lätt skämtsamt. Vladimir drog även han lätt på smilbanden, något snedare dock. Han placerade mitt ansikte mellan sina händer innan han försiktigt kysste mig. Greppet om hans handled hårdnade något. Jag var nära på att sprängas av den kärlek och åtrå jag kände till honom när jag besvarade kyssen. Mitt hjärta grät dock fortfarande åt hans öde som vanlig människa.

"Inget ont som inte har något gott med sig", mumlade Vladimir och kysste mig lätt vid örat. Jag rös av den behagliga känslan som spred sig i kroppen.

"Ja, annars hade nog ingen av oss varit här idag", svarade jag honom med ett kort skratt. Jag lade mina armar kring hans nacke innan jag rullade över på rygg. Bara sekunden därpå låg han över mig med ett snett flin som blottade de långa hörntänderna. Lite av den röda färgen började återvända till hans ögon. Jag log upp mot honom och låste fast honom vid mig genom att korsa benen över hans ryggslut. Han stödde sig på sina underarmar vilka han hade placerat på varsin sida av mig.

"Vågar du", frågade jag utmanande med ett lätt uppstudsigt leende på läpparna.

"Gissa."

Jag började spela den 21:a juli och hittills har jag hittat dessa pokémons:
• Bulbasaur
• Charmander
• Squirtle
• Wartortle
• Caterpie
• Metapod
• Butterfree
• Weedle
• Kakuna
• Beedrill
• Pidgey
• Pidgeotto
• Pidgeot
• Rattata
• Raticate
• Spearow
• Fearow
• Ekans
• Pikachu
• Sandshrew
• Nidoran (hona)
• Nidorina
• Nidoran (hane)
• Nidorino
• Clefairy
• Jigglypuff
• Zubat
• Golbat
• Oddish
• Gloom
• Vileplume
• Paras
• Parasect
• Venonat
• Venomoth
• Diglett
• Meowth
• Persian
• Psyduck
• Golduck
• Mankey
• Growlithe
• Poliwag
• Abra
• Bellsprout
• Weepinbell
• Victreebel
• Tentacool
• Geodude
• Graveler
• Ponyta
• Slowpoke
• Magnemite
• Magneton
• Doduo
• Seel
• Grimer
• Shellder
• Gastly
• Haunter
• Drowzee
• Hypno
• Krabby
• Voltorb
• Electrode
• Exeggcute
• Koffing
• Rhyhorn
• Rhydon
• Chansey
• Horsea
• Goldeen
• Staryu
• Mr. Mime
• Scyther
• Jynx
• Electabuzz
• Magikarp
• Eevee
• Vaporeon
• Jolteon
• Flareon
• Porygon
• Omanyte
• Omastar
• Kabuto
• Snorlax.

"Hur kan du veta att jag är i säkerheten om du inte finns där med mig", frågade jag samtidigt som jag drog in doften från hans kläder. Det kittlade lite i näsan.

"Jag bara vet det", svarade han med en lite stadigare röst. Han kysste mitt hår lätt innan han lade sin kind mot det. Den eviga kylan som vilade kring honom sprang genom min kropp. Jag hade inte lagt märke till den tidigare men när han kysste mig kom den som ett pistolskott.

"Du bara vet?" Jag lade min haka mot hans nyckelben och såg upp mot hans ansikte. Allt det röda i ögonen hade försvunnit och kvar fanns bara två mörka fläckar. Dessa var fyllda med mystik och inte ilska eller hat. De våga hårtestarna som dansade ned längs hans ansikte låg helt stilla. När han var arg hade de en tendens till att röra på sig som om vinden lekte med dem. Även om det var vindstilla just då.

"Ja...", började han långsamt och strök sin kalla, bleka hand längs min kind. Varsamt smekte han undan en hårtest ur mitt ansikte. Jag rös lätt av hans beröring.

"Jag bara vet", viskade han sedan precis i mitt öra. Hade han andats hade han blåst försiktigt i det också. Det var så mycket jag visste om honom. All den sorg och rädsla som hade belägrat mig under ett par timmar började försvinna. Istället ersattes dem av en värme, lycka och stark tillgivenhet. Nu stod den riktige Vladimir framför mig. Den man jag hade förälskat mig i och som jag skulle spendera en evighet med. Bokstavligt talat. Det gjorde mig så lycklig att tårarna låg hotande bakom mina ögonlock. Men jag lät dem inte rinna. Jag hade gråtit tillräckligt för flera månader framöver.

"Hur kommer det sig", undrade jag och lade min egen hand över hans när han lät den dras över min kind igen. Jag slöt mina fingrar kring den och kramade lätt. Han svarade inte på min fråga utan lät sin fria hand leta sig upp till min hals. Långsamt samlade han upp allt mitt hår i sin hand innan han lade det över min ena axel. Han lutade sig lätt framåt som om det fanns något på min hals som han ville se extra noga. Därefter nuddade hans fingertoppar min hals på ett specifikt ställe. Jag visste precis vart han rörde vid mig. Den exakta hudfläcken där jag hade två, ilsket röda ärr ungefär lika stora som knapparna på en tvkontroll.

"Jag ser dig hela tiden", sade han lågt och lät sina fingrar lätt dras över ärren. Mitt hjärta drog ihop sig ännu mer. Jag drog ett skälvande andetag.

"Jag är där med dig", fortsatte han sedan lika lågt. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna mer. Jag lade armarna kring hans nacke och pressade mitt ansikte mot hans hals. Därefter fick tårarna rinna fritt. Eftersom de var tårar av lycka brände de mina sorgdrabbade kinder. Jag drog flera skälvande andetag.

"Ljug inte för mig", viskade jag rädd för att han bara sade det för att göra mig lycklig.

"Jag skulle aldrig ljuga för dig", svarade han och kysste mig snabbt på halsen. Än en gång rös jag till. Den här gången hela vägen från ryggraden och upp till min nacke.

"Aldrig?"
"Aldrig." Mitt grepp om hans nacke hårdnade och i det ögonblicket kändes det som att jag aldrig ville släppa honom igen. En av hans händer letade sig ned från min hals till mitt ryggslut. I nästa sekund hade han fått den andra kring mina knäveck och lyft upp mig i famnen. I stundens hetta kved jag snabbt till då jag inte hade varit beredd på det hela. Våra ansikten var nu jämnhöjd med varandra. Näsorna var knappt en centimeter från varandra och för första gången vågade jag mig på att le igen. Ganska direkt besvarades det av ett annat mjukt leende.

"Jag är ledsen för det där tidigare idag", mumlade jag och genast slocknade leendet något. Skuldkänslorna slog mot mig i vågor och var nära på att dränka mig. Detta såg han ganska tydligt.

"Ana, det var inte du som betedde dig som en idiot", sade han och såg något olyckligt på mig. Skuldkänslorna föll över honom också. Jag lade mina armar kring hans nacke igen och förde samman våra ansikten.

"Hade jag inte väckt dig..."

"Hade jag fortfarande haft samma dåliga morgonhumör", avslutade han min mening och lade till ett kort skratt. Detta fick mitt leende att flamma upp igen.

"Men..."

”Inga men", sade han och tystade mina följande protester genom att pressa samman våra läppar. Värmen som fortfarande brann i maggropen flög ut i resten av kroppen. Jag fick hålla tillbaka en hel del känslor för att inte för ivrigt besvara kyssen. Försiktigt grävde jag in naglarna lätt i hans nacke. Han gjorde en kort paus för att se vart han satte fötterna innan han bar in mig i vardagsrummet.

En vecka efter mitt sammanbrott var det nästan så gott som glömt. Allt återgick långsamt till det normala med vissa förändringar. Mer eller mindre motvilligt tillät han mig att befinna mig utanför lägenhetens väggar. Självklart på vissa villkor. Han var inte alls glad över att jag befann mig någonstans där han inte kunde vara under dygnets ljusa timmar. Däremot ägnade han fler timmar åt mig än vad han hade gjort på länge. Detta betydde inte att han var hos mig hela tiden, det kunde vara så lite som att vi sov tillsammans. Något vi inte hade gjort tidigare på grund av vissa omständigheter. Jag var väldigt noga med att se mig för när jag var ute i det fria. Först och främst ville jag inte svika Vladimirs förtroende. Särskilt med tanke på att han ofta kunde vara väldigt impulsiv. Om han skulle känna av att jag var i någon slags fara medan solen fortfarande var uppe kunde konsekvenserna bli mer förödande för honom än för någon annan. Jag behövde inte tvivla en sekund på att han skulle ha sprungit ut till mig. Oavsett vad. Att förlora honom på det sättet var värre än tanken på att han skulle lämna mig. 

Idag var Sofie och jag i Ronneby för att titta lite på hundutställningen. Sofie hade egentligen velat se Amstaffarna men vi kom dit precis efter att de var klara. Däremot hann vi se Staffarna innan vi började ströva runt för att se vilka hundar som fanns där. De jag såg och kände till rasen på var följande;
• Pudel
• Tysk Jaktterrier
• Chihuahua
• Dalmatin
• Schäfer
• Rhodesian Ridgeback
• Shih Tzu
• Airdale Terrier
• Yorkshire Terrier
• Mops
• Schipperke
• Corgi
• Tax
• Bassethound
• Hamiltonstövare
• Engelsk Blodhund
Det mest intressanta jag såg där var faktiskt en brun Tysk Jaktterrier. De ska tydligen vara väldigt ovanliga så det var sannerligen kul att se.

A Thousand Lives,
av Julia Scheers.
 
I den här boken får man följa Folkets Tempel från det att det grundades och fram till den ödesdigra dagen 1978 då hela församlingen tog sina liv i ett massjälvmord. Man får även tydliga blickar in i Jones liv, hans missbruk och hur han sakta men säkert blev allt mer paranoid och började tappa förståndet. Överlevare delar också med sig av sina historier, hur de fann Folkets Tempel och hur livet sedan var i församlingen.

Den här boken går igenom Jonestown och Folkets Tempel från början till slut, uppifrån och ner samt både från utsidan och insidan. Man får tydliga blickar om hur livet var för medlemmarna både i USA och när de väl hade landat i Guyana. Som läsare kan man nästan känna hur skräcken och desperationen växer i en medan man läser, samma känslor som måste sprungit genom medlemmarna när de började inse att någonting var fel, att de hade blivit lurade. Jag rekommenderar den här boken till den person som vill veta mer om Jonestown utan att behöva kolla igenom flera olika böcker eller hemsidor. Här får man veta mer eller mindre allt som finns att veta om Jim Jones och hans Tempel, i en enda bok! Absolut läsvärd.

7/10.