Problemet var aldrig att jag aldrig fick det jag ville ha. För det fick jag. Däremot kunde jag aldrig få nog av det jag hade. Fick jag en röd lastbil ville jag ha den i fyra färger till. Då som först kunde jag känna mig tillfredsställd av presenten. Med åren blev det dock värre. Fyra färger blev fem färger som blev sex som blev sju och så vidare. Nu när jag har blivit äldre och flyttat hemifrån vet jag knappt vart jag ska sätta fötterna. Mitt golv är inte längre ett golv. Det är täckt av en matta gjord av saker som jag har samlat på mig under mina tjugotvå år i livet. På grund av detta vill jag inte längre släppa in någon innanför dörren. Inte för att jag skäms över hur det ser ut. Jag vill bara inte riskera att någon trampar sönder något. Mitt behov av att ha saker är så starkt att jag inte vet vad jag skulle ta mig till om jag en dag skulle bli tvungen att göra mig av med allt. Att ens behöva göra mig av med en sak smärtar i hjärteroten. Mina saker är mina barn. Jag värnar om dem med livet och skulle någonting hända… ja, då skulle jag bli förkrossad. Det vet jag av egna erfarenheter nu. Det har faktiskt hänt att någonting har försvunnit eller gått sönder. Värde spelar ingen roll. Det tog väldigt hårt på mig och där mitt hjärta en gång satt gapade ett stort, svart hål. För att fylla detta gapande hål köpte jag fler saker. Sorgen lättade allt eftersom och jag mådde till sist bra igen. Visserligen hade jag redan flera exemplar av de saker som jag köpte nya av, men jag lever på tanken att det är bättre att ha en för mycket än en för lite. När jag berättade detta för de få vänner jag ha kvar så skakade de bara bedrövat på sina huvuden. Det fanns inte en chans i världen att de någonsin skulle förstå vad detta egentligen betydde för mig. William var den som först bevisade att det faktiskt var så.
”Ed”, sade han och lade en tung hand på min axel. Snabbt utväxlade han en blick med Bill som stod till vänster om mig innan han fortsatte. ”Du har ett problem”, sade han sedan. Jag kollade helt oförstående på honom.
”Ett problem”, frågade jag. ”Med vadå?” Min vän suckade lite och flackade snabbt med blicken på de övriga två som stod tysta och bara lyssnade. Därefter mötte han stadigt min blick.
”Det gäller ditt samlande…”

Det var sista gången som jag någonsin såg till dem igen. Efter den kvällen sade jag upp kontakten med alla tre och vägrade svara i telefonen när de försökte nå mig. Från och med då var jag ensam med mina saker. Jag kände mig dock inte bedrövlig. Innerst inne så visste jag ändå att jag inte behövde några vänner. De kunde aldrig tillfredsställa mig som mitt samlande gjorde. Att ständigt vara omringad av saker var som ett himmelrike för mig. Var och en av sakerna hade sitt eget speciella namn. De flesta hade också utvecklat en typ av personlighet allt eftersom tiden hade runnit iväg. För mig var dessa saker egentligen inte bara saker. De var mina vänner. Mina riktiga vänner. Av någon underlig anledning kompletterade dem mig på ett sätt som ingen levande människa kunde. Sakerna gjorde mig hel och ju fler saker jag köpte desto mer levande blev jag. Därför kunde jag inte förstå vad William hade menat när han hade försökt förklara för mig att jag hade ett problem. Att mitt samlande på något sätt kunde ses som ett problem. Hur kan något som får mig att må bra vara ett problem? Det är en välsignelse i renaste form!

Edward visste inte hur fel han hade när han påstod att hans besatta samlande var en välsignelse. Man brukar säga att synden straffar sig själv, något som skulle bli till verklighet för Edward bara en kort tid senare.

Jag är den ende som har tillträde till min lägenhet av den enkla anledningen att jag inte litar på någon. När man har så mycket saker som jag har är det lätt att tjuven som bor inom folk kommer fram. De kan tro att jag inte skulle märka om något försvann, men det skulle jag. Varje kväll innan jag går och lägger mig kontrollräknar jag varenda sak som finns i vartenda rum i lägenheten. Varje gång slutar den totala summan på 7625 saker. För många är detta extremt mycket, det är jag medveten om. Däremot är det inte mycket för mig, jag vill ha mer. Jag vill ha fler saker och målet är att nå 10’000 saker innan den dag jag fyller tjugofem år. Ett mål jag verkligen brinner för att nå och jag är på god väg att lyckas. Allt handlar om att man har ritat upp sin väg framför sig. Personligen går jag tillväga på en mängd olika sätt! Jag beställer från kataloger, från Internet, jag köper i vanliga affärer och butiker, på marknader, på auktioner och ebay. Ibland har jag också en sådan tur att jag hittar saker som folk har kastat på marken, i soporna eller till och med på soptippen. För ja, jag brukar även kolla där också. Man vet aldrig vilka skatter folk gör sig av med utan att veta om deras riktiga värden.

25 november 2001.
Idag har jag äntligen exakt, precis 10’000 saker i mina ägor! 10’000 saker som är mina och ingen annans. Det har tagit mig tjugofyra år och fem månader att få ihop dem och idag lyckades jag! Den första sak som har varit min ända från början är nappen som jag fick under mina första timmar i livet. Den har jag fortfarande kvar. Om jag inte är helt ute och cyklar så ligger den i den översta lådan i köket. Bara för att jag ska veta vart den är. Sak nummer 10’000 var ett vanligt, randigt kollegieblock. Sedan tidigare har jag redan tio exakt likadana, men man kan aldrig få för många…

Det var den sista noteringen som man hittade från Edward. Efter den tjugofemte november såg man aldrig till honom igen. Grannarna som bodde i lägenheterna runt omkring Edwards brukade i vanliga fall alltid se honom lämna sitt bo kring nio på morgonen. Under de kommande mornarna såg man inte skymten av honom. Varken om han lämnade lägenheten eller om han kom hem till den. När det hade gått en vecka utan ett sus från honom började de närmsta grannarna att bli riktigt oroliga. Även om Edwards behov av att samla på sig saker var högst bisarrt så hade han varit riktigt trevlig mot dem. Det var först den andra december samma år som polisen tog sig tid att börja utreda hans försvinnande. Efter att ha spenderat så gott som hela dagen åt fallet kunde de sammanställa följande händelseförlopp:

”Den tjugofemte november tjugohundraett lämnade Edward i vanlig ordning sin lägenhet kring nio på morgonen. Vart han tog vägen då är inte riktigt känt men vissa vittnen påstår sig ha sett honom i bokaffären som ligger precis kring hörnet från huset där han bodde. Personen som stod i kassan vid den tidpunkten kan bekräfta att Edward hade varit där.
– Han kom in ungefär vid tio över nio och verkade veta vad han skulle ha redan innan han kom in. Han stannade inte särskilt länge. Redan efter två tre minuter kom han fram till kassan och betalade för ett kollegieblock, berättade kvinnan som vill förbli anonym. Efter att ha hittat ett dagboksinlägg med exakt datum är det bekräftat att han köpte ett kollegieblock och att den kvinnans redogörelse är trovärd. Något som dock förblir okänt är om han gick direkt hem efter köpet eller om han höll hus någon annanstans under ett tag. Oavsett vad kan vi vara säkra på att han hade varit i lägenheten precis innan sitt försvinnande.

Det ska också flikas in att det inte finns några specifika redogörelser kring någon som helst tid i det här fallet. Det kan ha dröjt flera timmar innan han återvände till sin lägenhet efter att ha varit i affärer. Eller så kunde det bara handlar om några minuter. Vi vet inte heller hur länge han befann sig i lägenheten innan bestämde sig för att lämna den. Det enda vi kan vara säkra på är tidpunkten och tiden som han befann sig i affären, då detta är bekräftat av vittnen.

Av någon anledning fick Edward för sig att han skulle gå upp till vinden, även där höll han en massa saker som han inte fick plats med i lägenheten. Väl där uppe, tre våningar över sitt eget bo, valde han att stänga och låsa dörren efter sig. Detta kan tyda på och bekräfta, efter vad vi har läst i hans egna såkallade ”noteringar”, att han var rädd för att någon skulle komma upp och stjäla något för honom medan han ändå hade sin vindsgarderob öppen. I en försäkran om att ingen skulle sno något från honom hade han satt tre lås på dörren till sina saker. Alla tre var vanliga ”sätt in nyckeln, vrid om och lås upp” lås i en bronsfärgad metall. När han tog bort dessa och tryckte ned handtaget var det som om en bomb exploderade innanför dörren. Sakerna han höll därinne vällde ut över honom och begravde honom under en metertjock hög av saker. Flera av sakerna vägde bortåt trettio kilo medan andra kunde ses som livsfarliga vapen om de används på rätt sätt, bland annat då köksknivar. Då sakerna föll över honom spetsades han av en av dessa knivar. På något bisarrt sätt hade den tagit sig ut från sin låda och penetrerat hans hals med eggen före. Kort därpå föll ett tungt objekt på det utstickande knivskaftet vilket både pressade kniven längre in (flera nackkotor skadades) och krossade flera revben. Efter obduktionen visade det sig att en flisa från ett revben hade lyckats punktera ena lungan. Det dröjde, enligt obducenten, ett bra tag innan Edward till sist avled av sina skador.”

De saker som hade betytt så mycket för Edward visade sig bli hans död. Om detta berodde på att han hade långt för mycket saker för sitt eget bästa eller om det var synden som straffade sig själv, får man klura på lite själv. Däremot hade det varit roligt om man avslutade den här novellen med att allt faktiskt är baserat på en verklig händelse.